Varför ska man inte få vara som man är bara för att folk blir avundsjuka. Saker som man kanske inte ens är stolt över, kan man bli hatad för. Pga av ANDRA blir avundsjuka. Jag tycker det är sjukt. Men kör ert egna race, sluta bry er så jäkla mycket. Jag försöker jobba med det, att inte bry mig så mycket, jag vill ju bara vara jag, och jag står för mina åsikter och jag kör, för jag vill. Mitt liv går inte ut på att trycka ner andra för att känna mig bättre. Mitt liv går ut på att hitta mig själv, att försöka vara den jag är, bara vara och få vara. Men jag är inte klar för 5 öre, men jag jobbar... Och orka hata andra bara för att man själv inte är som dom? Jag vill inte vara nån annan. Och varför inte bara nöja sig med sig själv ist för att trycka ner andra. Ingen mår bra av det. Det förstör bara människor. Det förstörde mig. Men se på mig nu (skoja, hahahaha). Men man tar sig upp! Och klart man är avundsjuk ibland, SJÄLVKLART, men låt det inte gå ut över andra. Alla borde tänka sig för. Man ska göra det man vill och ha kul, men så fan heller på andras bekostnad. Alla är bra i grund o botten!! Jag såg ett program nyss, va ba tvungen att yttra mig....
Men nu ska ja ta mig till pappen. Är hemma idag, mår bajs. Kan knappt äta. Ibland bara hatar jag min mage.

Det finns positiv avundsjuka. När man faktiskt är imponerad över en annan människa. Den känslan fick jag igår. Jag blev helt lyrisk i kroppen när anna berättade något så sjukt starkt hon gjort. Jag blir så galet imponerad på människor som vågar stå upp för sig själva. Det är coolt. Ni är coola.

Det har tagit mer skada än vad jag någonsin kunnat förstå. Hur kunde jag vara så dum?
Jag ligger i min säng och är sur på skilda föräldrar. Ja, tycker det är hemskt orättvist att det är jag som blir den utsatta. DOM borde vara dom som får flytta runt.........Inte jag, för jag har fan inte valt detta! Men är man en tapper skitunge så va gör man. Tycker synd om mig själv som inte kan va arg på dom för allt dethär, eftersom det såklart är gjort av anledningar. Så då håller jag det inne istället. Nog för att dom vet att ja hatar det här, men blä. Jag är för snäll. Ja, JAG ÄR FÖR SNÄLL. Men är det alltid nåt dåligt? Jag menar, folk får det alltid att låta så illa. Att vara snäll är väl en bra sak? ÄH. Ska ta ut hunden nu innan ja duschar av mig o drar till pean. Tjabba.

Jag undrar vad som har gjort mig så tillbakadragen. Jag tycker att jag aldrig skriver om vad jag tänker här längre. Det kanske ni bara tycker är skönt. Men det är så konstigt, för jag gör ju inte annat. ELLINOR pratar om sina tankar, så äre bara. Visst att jag pratar med mig själv o är en höjdare på att svara på mina funderingar. Men hallå, vart tog allt vägen? Allt jag kände o tänkte? Är det för att jag mår bättre nu? Är det för att jag inte lägger ner extra energi på allt gammalt som varit längre? Är det för att jag inte orkar? Är det för att jag gått vidare? Inte orkar va arg? Ja jag vet inte. Men nånting måste ju ha hänt. Det finns liksom inget som puschar mig till att skriva. Vore det inte sjukt ändå om man bara kunde få fram hur man känner bra i ord när man inte mår okej? Är jag sån? Hm, klart det går bättre att få ur sig hat o sånt på papper när man verkligen är arg. Men annat som man funderar på då? Jag vet inte ens vad jag funderar på längre. Gud, vad händer. Hoppas att det bara är för att jag är för trött och upptagen med att laga mig själv just nu. MEN om ja lagar mig själv borde jag väl skriva extra mycket???????? För att få ihop pusselbitarna.
Tänk om alla vore som jag, va ont i huvudet alla skulle ha då.
Oh my.

Tänk att jag har en moa som är så himla lik mig, som tänker som jag, som känner som jag, som förstår mig såå bra. Vad vore man utan en vän som hon? Jag kan undra ibland, och tänka vilken tur jag har, vilken himla tur jag har, att jag kan öppna mig så och att hon förstår mig som om det vore hon själv som satt i sitsen. Och hur hon lugnar mig. Jag har även haft den bästa pratstunden med min pappa i hela mitt liv. Det kom tårar från oss båda två, och gud vad glad jag är över talförmågan. Och vad jag älskar min pappa.

Även om man förväntar sig att andra människor ska hjälpa en, så finns det ingen annan än en själv som kan lösa ens egna problem. Hur svårt det än verkar, så finns det ingen annan, inte en människa, som kan fixa ditt liv. Bara du. Och vi alla kommer möta motgångar, jämt, men det är ju en del av livet..... MEN det får inte skrämma en för att ta sig upp. För på toppen, ja, där är det så sjukt mycket bättre än på botten. Och även om jag mår bra nu, så finns det saker som fortfarande tynger, och speciellt saker som påminner. Men jag kan inte låta det dra mig till botten igen. Saker gör ont, but that's life. Därav är prata något av det bästa som finns. För tänk om vi inte kunde prata med våra fina vänner, och höra deras kloka ord? Eller prata med våra föräldrar, och ordna upp sakerna som gör ont.
Att lösa, prata, lyssna och förstå. Det skulle jag kalla livets stora gåta!

Hahahahahah, det är ju galet vad sjukt mycket jag älskar er!!!

Man behöver ju inte göra saker värre än vad dom redan är. Men jag känner, när det äntligen går framåt, och så blir man bromsad av en sån pytte sak. Och det gör så ont. Ja, jag har på riktigt smärtor i bröstet. Då kan jag inte hålla tillbaka. En hel dag kan gå åt åt bara depp. Är det inte sjukt? Kanske även lite tragiskt? Eller är jag bara så trött att dagar då jag verkligen inte orkar hålla masken uppe o va pigg så kommer allt som en smäll o man känner sig bara rent förlamad? Man orkar inte ens ta sig upp ur sängen. Jo, okej, en gång, för kissning och lunch. Annars har jag legat här hela dagen. Men kanske är det vad man behöver för att sen orka ta nya tag igen, och för att imorgon orka fira det nya året. Vilket är väldigt skönt, för nu äntligen kan ja lägga 20jävla10 bakom mig. Eller? Men man kan ju se det som ett nytt år - en ny start? Eller? Ja, nej jag gillar verkligen inte att vara hemma och tänka...Men samtidigt kan det vara bra. Speciellt när man gör saker  som gör så ont att man bara vill dö, men man vet att det för något bra med sig sen, sånt som man aldrig har tid till annars och bara tränger undan, men nu iaf gör jag det, för bearbeting och för att få insikt i det, att det går inte mer. Men vilken soppa det kan bli av saker. Som orsakar så mycket. Det känns så förflutet. Men ändå gör det så ont. Ja, det gör så ont. Så ont. Såå ont........Hur kommer man vidare ordentligt? Jag undrar så. Hela inlägget blev en soppa nu känner jag, men jag är....en stor soppa...idag.

Han ska då alltid va med... <3

Hur underbart det än är att ge, så är det så otroligt härligt även att få. Att göra saker, att vara någon, och bli uppskattad för precis den man är. Att bli tagen på allvar, att jag faktiskt är någonting, att jag är omtyckt för mig själv och ingen annan. Att folk skrattar och kan säga "va rolig du är", istället för att blänga och fnäsa, och bara försöka trycka ner en... Jag är så otroligt tacksam att världens faktiskt inte bara består av osäkra jävlar. Utan även människor som kan uppskatta andra utan att själva känna sig värdelösa, och verkligen mena det. Och att folk faktiskt lägger ner några minuter i sitt liv för att göra det lite lättare för någon annan. Finns det nåt finare? Mina kusiner gjorde min helg, och det kunde inte suttit mer perfekt. För dom ger mig alltid den där energin. Jag kommer ihåg en gång jag var där, när jag mådde som sämst, och när ja kom hem kände jag glädje för första gången på så länge. Bara för att dom gav mig så mycket kraft och dom ger mig en sån kärlek som får mig att känna mig...Bra. Bra. Bra. Em helg med dom och dom kan ändra så många synvinklar för mig. Och ge mig andra perspektiv. Otroligt. Och otroligt hur avslappnad jag är med dom.
"Ni är så härliga, det är så skönt o va med er, för ni bara skrattar hela tiden"
"Ja, ni skrattar ju onormalt mycket"
Jag älskar dom verkligen av hela mitt hjärta. Så fina människor. Åh. Böl-elli.

Är det okej att vara arg när det kanske egentligen inte är något av vara arg över?
När man känner sig bortträngd och bortglömd? Och alla andra är viktigare?
När det känns som att ingen riktigt förstår, men man själv måste förstå precis allt? Och vara förstående.
Men jag har insett att det viktiga här i livet är inte att folk ska förstå hur jobbigt nånting är, utan det viktiga är att låta sig själv tycka att det faktiskt är rent ut sagt jobbigt som ini helvete och man vill bara dö, and that's the only thing that counts. Om jag nu mår dåligt, och folk tycker jag är fjantig, så varför ska jag bry mig? Ska jag bara skita i att det är jobbigt då och låtsas som ingenting? Nej för det kmr komma tillbaka iaf (talar efter egna erfarenheter). Bättre att låta sig själv känna som man gör, och sen bearbeta och ta tag i det. MÅ DET TA EVIGHETER, MEN MAN KOMMER KOMMA UPP!!! OCH DET SKA JAG BLI ETT LEVANDE BEVIS PÅ!!
Jag tror jag begär för mkt av människor... För jag själv vill hjälpa alla, och då förväntar jag mig detsamma tillbaka. Och i slutändan blir jag bara ledsen och besviken. Jag måste släppa.

"fortsätt så Ellinor.
Jag grät förresten en skvätt hos mamma nyss. Och nu känns det okej igen. Så läggdags gott folk!

"Dom som inte känner sig som ett helvete ibland kommer heller aldrig känna det där härligt ärliga lyckoruset." Min syster är klok, och fin, och jag älskar henne.
Jag kan imponeras så på människor, som ser saker, som man själv är så omedveten om. Jag fascineras så otroligt överhuvudtaget av människor. Dåliga som bra så är dom fascinerande. Jag gillar att analysera och iakta. Inget nytt kanske, men de föds på nytt varje dag i mig, känslan, den där starka känslan av att få lära mer, om människor. Jag vill veta precis allt! Om funktioner och beteenden hos alla olika typer av människor. Mums! Att beskriva mitt intresse för detta vore omöjligt. Galet spännande. Galet. Galen elli.
Nu kallar geologin på mig. I wish it wouldn't.

Inget har överhuvudtaget med tid att göra. En läkningsprocess ska inte ske under tidspress, utan den sker under omständigheter. Beroende på hur långt man kan ta sig och hur bra det går för en.... Under egna erfarenheter har jag faktiskt fått lära mig att det spelar ingen roll att det var ett helt år sen mina föräldrar berättade nu, ett halvår sen vi flyttade osv, för det är jobbigt för mig fortfarande, ja ett helt år senare är det fortfarande jobbigt. Men det spelar ingen roll hur länge sen det var. Utan det handlar om när jag började ta tag i det, hur bra jag lyckats och var jag kommer hamna. Tiden har ingen betydelse. Nej, för det enda som betyder något är att jag faktiskt försöker bearbeta. Och om det går dåligt ibland och bättre vissa dagar, ja so what. Det kanske kommer ta mig en evighet innan det känns okej. Jag måste förstå och lära mig att tiden inte har någon betydelse. Man tycker att jag kanske borde ha kommit längre. Men kanske likagärna att jag inte borde ha kommit någonstans, efter omständigheterna.
Varför ska saker ha med tid att göra? Vi alla bearbetar på helt olika sätt, och olika snabbt Det är helt individuellt. Och det är dessutom beroende på hur jobbigt saken faktiskt är, för just en själv.
Amen.

Jag menar, kolla bara på dom.....vad finns det att inte sakna....?

Idag har jag stört ihjäl mig på människor i bussen som ger blickar som att man vore dum i huvet bara för att man sitter ihopkurrad o sover, o tanter som blänger för att man har fötterna mot ryggstödet framför eller på stolen bredvid. Jag störde mig även på tjejen bakom som i princip satt o dunka min rygg hela vägen, FAST ja dragit upp stolen. Sen inte för att nämna alla stirrande idioter på stan. Och sen är det rätt irriterande när man fryser ihjäl, kmr fram till skolan, oså är koden bytt, och inget har ja fått veta! Så jag kmr inte in.....När vi sen börjar stör jag mig på att våran lärare tror man fattar allt på en gång och när han blir irriterad för att man inte förstår, även fast han försöker dölja det. Stör mig även på att mobiler är totalt otillåtna för honom OCH fast att vi skulle få ledigt nästa tisdag och onsdag, så måste vi komma till skolan på just hans lektioner för att han är så jäkla vrång. Där har vi 3 timmars bussresa 2 dagar för en lektion. Aldrig! Sen inte för att tala om svenskan, jag kan ju störa ihjäl mig på våran lärare, hur snurrig hon är och när hon försöker vara så smart men inte lyckas. Och filmen vi såg på, en gubbe där, alltså åh, en sån viktigpetter som ja bara skulle kunna strypa. Stör mig också så jävla mkt när folk är elaka mot stackars oskyldiga människor. Och när nån slänger ut onödiga, jobbiga och töntiga kommentarer. Och så stör jag mig på att ja fryser ständigt, men klär ja på mig blir ja apvarm. Alltså jag skulle kunna mala på i timmar. Jag är lättirriterad. Men, vetni, det som jag stör mig allra mest på över allt annat, är mig själv. Att jag aldrig kan bli bra, må bra, vara pigg osvosv. Att jag inte bara kan hålla masken och skratta ändå. Trött och irriterad på mig själv, vilket går ut över alla andra saker som är småirriterande. Och blir värsta hatobjekten. JO, jag stör mig också på att mattanten i skolan aldrig vet vad jag kan äta o inte, så ja riskerar att få rännsketa varenda dag. As kul. Men idag stör jag mig meeest av allt på matte, fattar ingenting, orkar inte och jag mår så jävla dåligt. Vill spy, nu nu nu nu nu nu. Sådär, nu var jag nog klar för idag!
Och för att gottgöra er, tänker jag lägga in ett positivt inlägg sen, liksom, för att inte verka alltför butter. Jag är ju trots allt en positiv människa;) (aahahah, say whaaat?)

Ibland kan jag tänka på hur mycket ni vet om mig, när ni ändå egentligen vet SÅ sjukt lite. Visst, vad jag gör om dagarna (till en viss del, allt vet ni ju inte;)), kanske om hur jag mår ibland, och si o så. Visst är jag ganska öppen här. Men ändå, ni har ingen aning. Ni vet inte hur jag är som person, inte helt, det går inte att avgöra bara genom texter, sure, en hel del går. Men inte allt. Om ni inte känner mig såklart. Men vad som händer runtom, hur min familj funkar, hur jag är med mina kompisar och vilka som verkligen känner mig, mina mörkaste hemlighter, familjehemligheter och vilka som får veta vad och inte...Jag tänkte efter så när jag var hos Maria idag. När jag ibland kan känna mig så liten, och när ja sen sitter där, och märker saker jag inte märkt förut, hur jag funkar och varför saker blivit som dom blivit. Jag kan undra vissa dagar vad fan jag är så deppig för, och när ja sen sitter där, klarnar det, allt kmr, jag förstår, jag ser. Och idag berättade jag något som jag inte ens visste var stort för mig, och kände hur tårarna började brinna bakom ögonen på en gång. Jag visste inte ens, men genom att berätta förstod jag, de va så tydligt varför de blir så stort. Och maria förstår mig. Hon dömer mig inte, eller tycker att jag är töntig. Hon förstår, och vill verkligen hjälpa mig. Hon peppar mig som få och låter mig vara och känna precis som jag gör. Såklart hon gör tänker ni, det är ju hennes jobb. Men man känner så väl vilka som "bara gör sitt jobb" och vilka som faktiskt bryr sig om vad dom gör osv. Och jag gillar inte människor som bara gör vad dom ska bara för ATT liksom. Jag kan ta enormt avstånd till såna, för dom kan få mig att känna mig liten och dålig. Inte duglig. Många doktorer kan vara så, och även kuratorer. Dom liksom förstår inte, bryr sig inte på riktigt, och tror inte på mig. En doktor ja hade en gång trodde inte på mig, han trodde ja satt o ljög när ja kom dit för att få hjälp. Han var så kränkande och jag ville bara gråta och skrika åt honom, och sen vägrade ja gå tillbaka.. Ja, fånigt kanske, men han fick mig att känna mig dålig. Som att jag bara gjorde fel, när ja egentligen inte gjorde annat än rätt. Eller om man skulle bli bortglömd. Visst, alla glömmer vi ibland. Men någon som har som jobb att träffa människor glömmer inte bort just en person. Det känns personligt och jag fixar inte att träffa personen när jag bara känner mig som en börda. För det har jag så fruktansvärt lätt att göra. Känna mig ivägen och jobbig.... Men iaf, sen när jag sitter där o pratar, säger hon helt plötsligt: "nästa gång ska vi gå in mer på ditt värde". Läskigt tycker jag. Att en människa kan läsa en på det sättet. Jag blev nästan rädd.. Det är ju min svagaste punkt, mitt värde, för jag har inget i mina ögon, och hon märkte det bara på hur jag berättade. Cooooooolt. Hon är så häftig. Och jag imponeras så. Jag vill vara som henne......Och en dag ska jag bli det också!
Nu blev elli ännu djupare..... Men jag bara funderar så på varför folk tror att ja kan ta hur mycket skit som helst? När jag egentligen inte ens klarar av en liten fis.

Jag har ballat ur. Mitt system krascha. Jag kollapsade. Förstördes. Det håller inte. Dom här jävla känslorna. Så stora. Hårda. Jobbiga. Jag är världens minsta, sämsta, och mest värdelösa människa. Just nu. Jag klarar ingenting, jag bara bryter ihop eller ger upp. Jag hatar det. Jag fixar ingeeeenting. Så totalt ovärdig. Och känslan av att inte räcka till, för någon. Är det så jädra konstigt att den är såå stor egentligen? När alla på en gång rusade iväg när jag inte längre fixade att vara mig själv, en glad person. Jag räckte inte ens till för att hålla kvar mina vänner. Dock är det inte mitt problem att människor inte stannar bara för att man mår dåligt. Men därav min ej-räcka-till känsla. Att inte känna mig behövd, omtyckt och bra. Att inte ens klara av att må bra. Att inte fixa't. Det har gått ett år nu, ett jävla år. Och var står jag? Jag står och trampar. Kommer ingentstans.
Jag gillar inte när folk får mig att känna mig värdelös, dålig och som ingenting. Den känslan är redan så stor, och om någon trycker på dom tårna, då är denne inte värd mig. För en människa som tycker om mig, ska uppmuntra och berätta för mig att jag duger. Inte trycka ner mig och få mig att känna mig ännu sämre.
Är jag ens någonting?
Jag är en stor fet skabb....

Kvällar som denna vill ja bara ge upp........Allt känns så sjukt meningslöst och min kraft och ork är långt härifrån. Jag skulle mest av allt bara vilja sätta mig i nåt svart hål för ett tag. Sitta där, fundera och bara slippa allt runtomkring. Önskar oxå att jag visste skillnaden på rätt och fel. Men vill inte ha någon som säger åt mig hur jag ska gröra. Vill lära mig själv. Jag vill komma fram till besluten jag tar, på egen hand. En push är aldrig fel! Men ingen annan än jag själv vet vad som är bäst för mig själv (även fast folk vet, så är det ju inte bäst sålänge ja själv inte insett det). Även om jag kanske lider, så kmr jag nå fram. Till slut. Och just nu, är ja bara och vimlar runt. Vilse. Vet varken ut och in. Är trött på så mkt, men ser ändå glädjen i så mkt, på samma gång. Dagarna går verkligen upp och ner. Och ikväll blev det tufft, av omgivningar. Jag ska iallafall försöka sätta mig och läsa igenom mytologin nu. Risken finns att jag somnar och jag kmr aldrig orka upp halv sex. Kill me!
Kände verkligen hur aaall luft pumpades ur mig.

Pappa är bra.
Skillsmässan har fått även mig och pappa att tvingas arbeta, på våran relation. Det är faktiskt bra. På så många olika sätta. Samtidigt som det kan vara skithårt. Men vi lär oss båda två. Och klart det är ett plus att komma sin pappa närmre. Inte för att vi nånsin haft en "dålig" relation, men you get the point.

Jag och anna konstaterade just att jag är undermedvetet självmordsbenägen. Hehe. Jag blir fan rädd för mig själv. Och jisses vad deppi man blir när man inser att så fort man kommit hem, o inte hinner göra annat, så ska man sova och upp o iväg till skolan igen. Så meningslöst. Jag orkar verkligen inte. Jag sitter fast i ett träsk. Kommer inte upp, och kommer inte iväg. Jag sitter fast. Har inte kommit någonstans på vägen. Jag är ur det, men my mind is stuck. Kan inte beskriva, har inte ord alls ikväll. Känner mig delad i tusen bitar. Splittrad. Trasig. Undrar när man blir hel, och bra igen. Tänk att människor kan förstöra en så hårt. Och när ska jag ha haft tid till att komma ur det? När jag inte ens hinner med mig själv. Huvudvärken är påväg igen känner jag. Jippi. Jag saknar faktiskt min syster apmycket. Det är riktigt jobbigt att hon inte befnner sig i sverige och kontaktbar. Fy o blä på livet just nu.

Har haft anna vid mig hela kvällen btw. På datorn. Det är nog de skönaste som finns. Längtar så tills ja får krama sönder henne, min bästavän, på onsdag. Ja, de gör jag.

Luskade just ut att jag inte är så jävla svår att få golvad, som folk tror. Och nu menar jag inte golvad som i "åh, ja föll för dig". Utan som i när man faktiskt blir sårad. Det finns vissa personer som tror dom kan säga precis vad som helst till mig, för jag blir inte sårad? Jag bryr mig inte? Jag tar inte åt mig? Och visst, jag försöker att inte bry mig. Jag kan vara rätt bra på det. Men jag är så mycket mer sårbar än vad folk tror. Men en del tror att hur mycket dom är trycker ner mig, bryr jag mig inte. Och därav blir det bara värre och värre. Och minsta lilla sak kan göra så oooont, och få mig att känna mig ännu mer värdelös. Det gör faktiskt ont!
Synd att ja lovade anna igår att jag skulle leva tills nästa gång vi sågs. Haha, nej ja skoja bara. Jag ska sluta vara så självmordsbenägen. Jag gillar faktiskt att leva ibland.
Men nu ska ja knyta skorna o dra till bussen! Var himla snabb o göra mig iordning idag.....

Just nu är jag bara ångest, ångest, ångest. Jag har ont, det gör ooont. Känner mig svag och dålig. Ser inte meningen i någonting och jag blir sjukt deppig av att veta att hela dagen imorgon kmr tillbringas till matte, svenska, spanska och idrott. Värsta ämnena i världen. Och att jag nästa vecka kmr gå eftermiddag gör ju inte saken bättre då det betydder - inget privatliv alls. Hinner ju inte! Jag har ooooooont. Jag vill bara vara med dom som får mig att må så gott. Och absolut, de får dom i skolan. MEN där måste man ju prestera hela jävla fucking tiden. Allt handlar om att göra sitta bästa och vara bra. Och jag orkar inte det. Jag vill bara vara, utan krav, och få kramas. Jag behöver vila. Och när ja känner såhär tar de emot så att gå upp, åka till skolan och sitta o sova i bänken. Alltså åh. Jag vill vara med mina vänner, utan skolan. Ps har räddat i princip hela min vecka och fått mig att må så bra. Och de ska hon fortsätta med, i helgen. Ja. Tackar gudarna att hon finns! Men nästa vecka då? Kmr inte ha tid för någon. Och då kmr jag bara vara ett deppvrak i sina värsta dagar. Jag ser inte meningen. Förstår inte varför. Vad gör man. Och jag saknar min pärla, anna. Önskar hon fanns i närheten mer. Jag saknar att sova med henne och sitta på bussen på morgonen och "laugh our troubless away" (ist för dance them away, liksom!). Åh, just nu suger livet. Nyss var det bra, idag, men de va tillfälligt. För dessa människor är inte runt mig hela tiden längre. Och det smärtar. Jag behöver deras energi. Dom som känner mig utan och innan, och tar mig för vad jag är. Och missförstå mig rätt, ja älskar mina klasskompisar, dom är helt fantastiska. Men jag kan få sån längtan tillbaka, till gammalt.....Och det är hårt.

Mitt rum hos pappa är kallt, de luktar nymålat och jag känner mig inte som hemma. Vad fan händer? Mitt hem, som ja levt i hela mitt liv, känns knappt som hemma längre. Det gör mig illa till mods. Och så fint som pappa har gjort det. Han är så söt, o fixar så. Han är så duktig. Men jag gillar det inte, ja trivs inte. Känns inte okej. Det är inget mysigt familjehem längre. Jag saknar min familj. Dfs gör mig deppig. Och ja landade förresten här inatt efter många om och men.
Puss på er

Mm, men ja gillar rumme iallafall! Det där är ju dock bara halva och bilder ska upp i tavlorna, oooch gardiner självklart;) Hehe, har bara inte fått tummen ur röva än.
Godnatt people

I waaaaant it all.
Varför ska livet vara så jävla orättvist för? Egentligen. Jag är emo.
Skriver psykologi, hm typ "ja men personer beter sig så för att...därför, och sen så.." Jag älskar att analysera människobeteenden. Liksom hallå sam/beteendevetenskap, dah. Jag är faktiskt rätt bra på de också, bättre än vad man kan tro. I mitt huvud går de runt "ja men nu gjorde den så för att egentligen så känner den såhär.." Och hade jag inte tänkt så, då hade jag inte varit där jag är idag. För när folk är såå elaka, då är det lätt att tro det är en själv det är fel på, ist för att faktiskt förstå att problemen ligger hos dom. Och att analysera, varför gör dom såhär? Jo, det är avundsjuka. Eller osäkerthet. Det kan oxå vara deras bakgrund som spökat. Ja men den har lärt sig på det sättet, för föräldrarna visste inte bättre. Eller har den kanske inte fått kärlek i uppväxten? Aldrig fått känna sig älskad och bra. Aldrig dugit. Eller man kanske försöker leva upp till så mkt att det bara blir fel. Man har föräldrar som bara trycker ner ist för att peppa, vilket verkligen kan göra barnet elakt, för att det måste ha nånting att ge igen på, för att dessa odugliga känslor är så sjukt starka. Man vill bli av med dom, få någon annan att känna likadant. Jag vet, jag förstår. Men jag har också spärrar, jag sårar inte andra bara för att jag kan känna mig så sjukt värdelös. Och jag står inte o säger hur jävla ful nån är bara för att jag inte trivs i mig själv. Det är det som skiljer. Jag vet att problemen ja har med mig själv, ligger inte hos nån annan än faktiskt hos just mig. Det är bara jag som kan arbeta med dom. Och att trycka ner nån annan gör mig varken till en bättre människa, eller mer stark. Det är bara insane. Men jag vet också att hur mkt folk säger åt mig att det jag gör är fel (nu menar jag inte saker som att spotta på folk eller sno.. utan saker som jag faktiskt själv blir lidande av), att jag lider och att jag inte får ut nånting av det. Så kan man inte slå slag i saken förns man själv insett det. Man kanske "get it", och man vet, jag begriper hur dessa männsikor menar och tänker. Men ska jag göra som dom säger bara för att dom säger det? Innan jag själv ens fattat att jo, men det är ju faktiskt sant. Nej, för då gör jag nånting som är utan mening för mig själv. Jag vet inte varför jag gör det, utan ja gör de bara på order. Nej, så kan inte jag göra. Jag måste förstå och komma till den punkt då jag verkligen vet vad som är bäst. Och när man nått den punkten, det är först då man kan ta tag i saken och faktiskt göra nånting åt det. Och även fast det jag tillslut kommer fram till, är precis vad folk sagt till mig. Så betyder det inte nånting förns jag själv vet varför.