Man behöver ju inte göra saker värre än vad dom redan är. Men jag känner, när det äntligen går framåt, och så blir man bromsad av en sån pytte sak. Och det gör så ont. Ja, jag har på riktigt smärtor i bröstet. Då kan jag inte hålla tillbaka. En hel dag kan gå åt åt bara depp. Är det inte sjukt? Kanske även lite tragiskt? Eller är jag bara så trött att dagar då jag verkligen inte orkar hålla masken uppe o va pigg så kommer allt som en smäll o man känner sig bara rent förlamad? Man orkar inte ens ta sig upp ur sängen. Jo, okej, en gång, för kissning och lunch. Annars har jag legat här hela dagen. Men kanske är det vad man behöver för att sen orka ta nya tag igen, och för att imorgon orka fira det nya året. Vilket är väldigt skönt, för nu äntligen kan ja lägga 20jävla10 bakom mig. Eller? Men man kan ju se det som ett nytt år - en ny start? Eller? Ja, nej jag gillar verkligen inte att vara hemma och tänka...Men samtidigt kan det vara bra. Speciellt när man gör saker  som gör så ont att man bara vill dö, men man vet att det för något bra med sig sen, sånt som man aldrig har tid till annars och bara tränger undan, men nu iaf gör jag det, för bearbeting och för att få insikt i det, att det går inte mer. Men vilken soppa det kan bli av saker. Som orsakar så mycket. Det känns så förflutet. Men ändå gör det så ont. Ja, det gör så ont. Så ont. Såå ont........Hur kommer man vidare ordentligt? Jag undrar så. Hela inlägget blev en soppa nu känner jag, men jag är....en stor soppa...idag.

Han ska då alltid va med... <3