Jag och anna konstaterade just att jag är undermedvetet självmordsbenägen. Hehe. Jag blir fan rädd för mig själv. Och jisses vad deppi man blir när man inser att så fort man kommit hem, o inte hinner göra annat, så ska man sova och upp o iväg till skolan igen. Så meningslöst. Jag orkar verkligen inte. Jag sitter fast i ett träsk. Kommer inte upp, och kommer inte iväg. Jag sitter fast. Har inte kommit någonstans på vägen. Jag är ur det, men my mind is stuck. Kan inte beskriva, har inte ord alls ikväll. Känner mig delad i tusen bitar. Splittrad. Trasig. Undrar när man blir hel, och bra igen. Tänk att människor kan förstöra en så hårt. Och när ska jag ha haft tid till att komma ur det? När jag inte ens hinner med mig själv. Huvudvärken är påväg igen känner jag. Jippi. Jag saknar faktiskt min syster apmycket. Det är riktigt jobbigt att hon inte befnner sig i sverige och kontaktbar. Fy o blä på livet just nu.

Har haft anna vid mig hela kvällen btw. På datorn. Det är nog de skönaste som finns. Längtar så tills ja får krama sönder henne, min bästavän, på onsdag. Ja, de gör jag.