But i was so, confused.
out of reach.
So much hurt, so much pain.
I know in a time, i will be out of my mind.
But theres a whole world out there waiting for me.
Jag dör, jag är depp, jag är dålig och ful. Just nu. Har gråtit en skvätt och kurrat ner mig i min stooora mys säng med strumpor och halsduk, haha. Lär dock åka av så fort jag blivit varmare.. Annars då? Imorgon ska jag, min syster och mamma åka till mormor, och det ska bli underbart. Jag har även världens finaste vänner, och jag har tagit ett stort och livsviktigt beslut, typ. Skolan kan suga röv, p l u g g e t alltså. Älskar människorna. Älskar människor i allmänhet, eller hatar. Whatever. Ska till inger kvart i åtta på måndagmorgon, kan kännas ganska nödvändigt osv. Ska oxå få träffa en ny kurre den 27e. Hej jag är ett psykfall. Ja! Vill dock inte va hos nån annan än min absolutfavorit inger. Hon är min ängel och hon har räddat mitt liv. Kommer kännas konstigt. Förövrigt vill jag bara gråta, gråta och gråta. Men är rädd, vågar inte. Vågar inte ens stänga av datorn för då blir ja själv och ensam. Fuck life. Är så jävla rädd för ångest. Vill sitta mellan mina päron och gråta. Vill känna uppskattning. Vill ha någon som kramar på mig, just här och nu. Som anna inatt, när hon bara vaknade och gav mig en bamsekram innan hon somnade om.

Bilden är självtolkande. Typ aj hej ja fick just en sten i huvet o de gör jädrigt ont men ja försöker le ändå.

"Usch ja mår inge bra...."
"du får inte va hemma imorn!!! bara så du vet..."
....
"nu fick ja ont i halsen!"
"NEJ!"
Hahahah. Aw, ja tyckte de va lite kul, o gulligt. Eftersom lilla jnnypenny blev så hysterisk........
"måste säga det, du har väldigt fint hår"
Haha, ja har aldrig varit med om maken. En kille gav mig komplimang för mitt hår? Haha, aaw. Blir ju rörd.
O här bara öser jag komplimanger över mig själv o skryter. Ja, men de behöver man också! Och inte bara klanka ner på sig själv. Man ska ta vara på de bra;) O de är ja jävligt dålig på, näre kmr till mig själv alltså. Så sånna där småsaker ska man komma ihåg o uppmuntra sig med när man "är" dålig. Eller kanske inte just att man har fint hår haha, men saker som när nån skriver gulligt, lägger upp nåt fint i loggen på fejjan (hehe). Som jorunn just gjorde. Alltså ja blir bara så jävla glad!!! Eller när man får sms av bästa vän "jag älskar dig så jävla mycket", eller "ja vill ha en elli kram". Den glädjen man känner.........Ja, ikväll får förbli en fin kväll.
Nu väntar sängen för en huvudvärkande ellipelli.

KÄRLEK på min tjej.

Ah okej. Jag hatar plugg, skola, att lära sig, koncentrera sig, sitta still o lyssna på när läraren snackar om geologi - vulkaner, magmadomer, oceanbottenspridningar och epicentrum. HOW GIVES A FUCKING FUCK?! Nä, inte jag iallafall ta mig fan! Blir så jävla arg. Och min mage gör så ont att ja bara vill dö. Tänk att få lägga sig i sängen, krypa ner, mysa och bara ligga där i all evighet. MEN ICKE, för ja måste plugga halva natten och sen gå upp till skolan för att skriva bajsbajs geologi prov och lära oss om massa andra skit ointressanta saker!! (Fast psykologi o människolära är asnajs, men ändå!). Just nu är en sån stund man bara inte riktigt ser meningen med livet va. Är vi födda till att sitta still i en jävla skolbänk dagarna ut? Och tvingas plugga ständigt.. Ja, jag är bitter right now. Men de ljusnar nog snart.
Tills vidare, var glada att ni slipper lära er om jordskorpans rörelsesätt AND SO ON. (Ni som nu faktiskt slipper alltså...)

ELLI ÄR TRÖTT SOM ETT AS. Men vetni? Promenaden imorse gav mig as mycke energi o ja har gått på högvarv heeela dan. Men de reulterade dock i en jävlig huvudvärk. Hmfr. Vädret är bajs, och det gör mig faktiskt ingenting alls. Passar perfekt då jag bara tänker mysa ikväll, vad som än händer så ska elli slappa.
Kände också när ja gick hem från bussen i regnet förut, att det känns verkligen som en sån där fredag man längtade så till när man var liten. Ni vet, med taco (såklart), godis, mys med familjen och bra tv. Typ fångarna på fortet, åh eller gladiatorerna! Man bara satt där i höstvädret och mös (jag älskar förresten att mysa för den som inte märkt de,haha). Dock har vi kanske aldrig varit den mysa-framför-tvn-tillsammans-en-helg-kväll-familjen, men ändå! Vi kunde allt ibland, o även om emelie inte va me jämt så satt ja där mellan mammi o pappi o mumsa gottis. Jag var ju liten! Så fick hålla mig inne på sena fredakvällar;) Haha. Har alltid älskat mykvällar.... Iallafall, idag kändes preeecis som förr. Kunde likagärna gått hem ifrån parken idag, en liten tredjeklassare som bara gick hem o längta tills de skulle bli kväll, och mys.

Vi var ju sååååå charmiga. Haha. Dom här bilderna ligger mig så jävla varmt om hjärtat alltså...

Nu är elli svag. Så jävla liten, ynklig, patetisk och dålig.
Hjärtat bultar hårt - ständigt, tankarna flyger alldeles för fort fram och tillbaka och jag känner mig yr, snurrig.
Jag har ont. Smärta enda upp i halsgropen. Och jag saknar min familj, så sjukt galet mycket. Dom är så fina. Den bästa bästa familjen ni kan tänka er faktiskt. Det finns ingen på denna planet jag älskar så mycket som dom. Dom ställer upp, tar hand om mig, älskar mig, låter mig vara precis som jag är. Dom har stått ut med mig i mina värsta värsta stunder. Hållt om mig vid ångestattacker, kramat mig hårt när jag är som minst, när tårarna inte kan sluta rinna, dom har ställt upp när jag bara velat försvinna, tagit tag i sakerna och hjälpt mig vidare. Och dom kan framförallt få mig att skratta så jag bara sitter och kvider. Och nu, när jag behöver flytta runt (vilket tar död på mig) så vill dom göra det så enkelt för mig som möjligt och bestämmer att nu, nu ska jag bo hos mamma ett tag. Känn ingen press - det är okej. Bara en sån sak, för jag vill inte välja var jag ska bo bara för att jag hatar att flytta runt. Jag kan inte välja mellan mina underbara föräldrar. Men mest av allt vill jag bara ställa mig och skrika åt dom hur dumma dom varit. Hur mycket dom förstört, och hur mycket dom har sårat mig. Jag vill inte vara en splittrad familj. Det skulle inte bli så. Det var inte meningen. VARFÖR blev det såhär!??!?!?! Samtidigt som jag bara vill krama om dom så jävla hårt och säga att det är okej, och att det är för det bästa. Och jag vet det, för det är bäst såhär. Men jag saknar dom. Jag saknar att ha en syster i rummet bredvid, som kommer in o frågar om jag vill se på satc med henne, eller ta en kvällsmacka, o sitta där nere vid köket och prata o bara skratta så vi gråter. Och jag saknar att komma ner när jag vaknat, och se mamma och pappa hålla om varandra framför tven, eller gå in till dom mitt i natten när dom ligger bredvid varandra och sover. Att få lägga mig emellan dom när jag är sådär ledsen. Och att få gå in och lägga mig hos min syster bara när jag vill. Jag saknar att vara något helt, att ha den där tryggheten. För nu är vi bara halvor, utspridda allihopa på olika ställen, och jag är den som får fara runt.
Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Så galet.
Visst finns det knappt en enda unge här i världen nuförtiden som inte behöver genomgå en skillsmässa. Men vet ni? Det är lika jävla jobbigt för det. Det är som att nån dör, hur många går inte igenom det också? Men det är minsann okej att det ska vara jobbigt. För det är så uppenbart att det är skithårt. Men varför är det inte då lika uppenbart att en skillmässa också är skithårt? Man förlorar faktiskt, men inte på samma sätt, de vet jag också. Men jag är trött på att saker inte ska vara okej, bara för att det är si och så. Mina föräldrars skillsmässa var en stor undergång för mig. På riktigt. Jag gick under. Och jag har jätte svårt att erkänna det, men sanningen går inte att dölja. Jag kan inte ljuga om det. Och jag vet inte hur man nånsin riktigt ska komma över det. Visst har jag kommit långt på vägen, men det kan fortfarande göra så fruktansvärt ont. Och som ikväll, när vi ses allihopa. Det gör mig så lycklig. Men det gör så galet ont i mig, ändå.