Just nu är jag bara ångest, ångest, ångest. Jag har ont, det gör ooont. Känner mig svag och dålig. Ser inte meningen i någonting och jag blir sjukt deppig av att veta att hela dagen imorgon kmr tillbringas till matte, svenska, spanska och idrott. Värsta ämnena i världen. Och att jag nästa vecka kmr gå eftermiddag gör ju inte saken bättre då det betydder - inget privatliv alls. Hinner ju inte! Jag har ooooooont. Jag vill bara vara med dom som får mig att må så gott. Och absolut, de får dom i skolan. MEN där måste man ju prestera hela jävla fucking tiden. Allt handlar om att göra sitta bästa och vara bra. Och jag orkar inte det. Jag vill bara vara, utan krav, och få kramas. Jag behöver vila. Och när ja känner såhär tar de emot så att gå upp, åka till skolan och sitta o sova i bänken. Alltså åh. Jag vill vara med mina vänner, utan skolan. Ps har räddat i princip hela min vecka och fått mig att må så bra. Och de ska hon fortsätta med, i helgen. Ja. Tackar gudarna att hon finns! Men nästa vecka då? Kmr inte ha tid för någon. Och då kmr jag bara vara ett deppvrak i sina värsta dagar. Jag ser inte meningen. Förstår inte varför. Vad gör man. Och jag saknar min pärla, anna. Önskar hon fanns i närheten mer. Jag saknar att sova med henne och sitta på bussen på morgonen och "laugh our troubless away" (ist för dance them away, liksom!). Åh, just nu suger livet. Nyss var det bra, idag, men de va tillfälligt. För dessa människor är inte runt mig hela tiden längre. Och det smärtar. Jag behöver deras energi. Dom som känner mig utan och innan, och tar mig för vad jag är. Och missförstå mig rätt, ja älskar mina klasskompisar, dom är helt fantastiska. Men jag kan få sån längtan tillbaka, till gammalt.....Och det är hårt.