Tänk att jag har en moa som är så himla lik mig, som tänker som jag, som känner som jag, som förstår mig såå bra. Vad vore man utan en vän som hon? Jag kan undra ibland, och tänka vilken tur jag har, vilken himla tur jag har, att jag kan öppna mig så och att hon förstår mig som om det vore hon själv som satt i sitsen. Och hur hon lugnar mig. Jag har även haft den bästa pratstunden med min pappa i hela mitt liv. Det kom tårar från oss båda två, och gud vad glad jag är över talförmågan. Och vad jag älskar min pappa.

Även om man förväntar sig att andra människor ska hjälpa en, så finns det ingen annan än en själv som kan lösa ens egna problem. Hur svårt det än verkar, så finns det ingen annan, inte en människa, som kan fixa ditt liv. Bara du. Och vi alla kommer möta motgångar, jämt, men det är ju en del av livet..... MEN det får inte skrämma en för att ta sig upp. För på toppen, ja, där är det så sjukt mycket bättre än på botten. Och även om jag mår bra nu, så finns det saker som fortfarande tynger, och speciellt saker som påminner. Men jag kan inte låta det dra mig till botten igen. Saker gör ont, but that's life. Därav är prata något av det bästa som finns. För tänk om vi inte kunde prata med våra fina vänner, och höra deras kloka ord? Eller prata med våra föräldrar, och ordna upp sakerna som gör ont.
Att lösa, prata, lyssna och förstå. Det skulle jag kalla livets stora gåta!

Hahahahahah, det är ju galet vad sjukt mycket jag älskar er!!!