Jag har ballat ur. Mitt system krascha. Jag kollapsade. Förstördes. Det håller inte. Dom här jävla känslorna. Så stora. Hårda. Jobbiga. Jag är världens minsta, sämsta, och mest värdelösa människa. Just nu. Jag klarar ingenting, jag bara bryter ihop eller ger upp. Jag hatar det. Jag fixar ingeeeenting. Så totalt ovärdig. Och känslan av att inte räcka till, för någon. Är det så jädra konstigt att den är såå stor egentligen? När alla på en gång rusade iväg när jag inte längre fixade att vara mig själv, en glad person. Jag räckte inte ens till för att hålla kvar mina vänner. Dock är det inte mitt problem att människor inte stannar bara för att man mår dåligt. Men därav min ej-räcka-till känsla. Att inte känna mig behövd, omtyckt och bra. Att inte ens klara av att må bra. Att inte fixa't. Det har gått ett år nu, ett jävla år. Och var står jag? Jag står och trampar. Kommer ingentstans.
Jag gillar inte när folk får mig att känna mig värdelös, dålig och som ingenting. Den känslan är redan så stor, och om någon trycker på dom tårna, då är denne inte värd mig. För en människa som tycker om mig, ska uppmuntra och berätta för mig att jag duger. Inte trycka ner mig och få mig att känna mig ännu sämre.
Är jag ens någonting?
Jag är en stor fet skabb....