Ibland kan jag tänka på hur mycket ni vet om mig, när ni ändå egentligen vet SÅ sjukt lite. Visst, vad jag gör om dagarna (till en viss del, allt vet ni ju inte;)), kanske om hur jag mår ibland, och si o så. Visst är jag ganska öppen här. Men ändå, ni har ingen aning. Ni vet inte hur jag är som person, inte helt, det går inte att avgöra bara genom texter, sure, en hel del går. Men inte allt. Om ni inte känner mig såklart. Men vad som händer runtom, hur min familj funkar, hur jag är med mina kompisar och vilka som verkligen känner mig, mina mörkaste hemlighter, familjehemligheter och vilka som får veta vad och inte...Jag tänkte efter så när jag var hos Maria idag. När jag ibland kan känna mig så liten, och när ja sen sitter där, och märker saker jag inte märkt förut, hur jag funkar och varför saker blivit som dom blivit. Jag kan undra vissa dagar vad fan jag är så deppig för, och när ja sen sitter där, klarnar det, allt kmr, jag förstår, jag ser. Och idag berättade jag något som jag inte ens visste var stort för mig, och kände hur tårarna började brinna bakom ögonen på en gång. Jag visste inte ens, men genom att berätta förstod jag, de va så tydligt varför de blir så stort. Och maria förstår mig. Hon dömer mig inte, eller tycker att jag är töntig. Hon förstår, och vill verkligen hjälpa mig. Hon peppar mig som få och låter mig vara och känna precis som jag gör. Såklart hon gör tänker ni, det är ju hennes jobb. Men man känner så väl vilka som "bara gör sitt jobb" och vilka som faktiskt bryr sig om vad dom gör osv. Och jag gillar inte människor som bara gör vad dom ska bara för ATT liksom. Jag kan ta enormt avstånd till såna, för dom kan få mig att känna mig liten och dålig. Inte duglig. Många doktorer kan vara så, och även kuratorer. Dom liksom förstår inte, bryr sig inte på riktigt, och tror inte på mig. En doktor ja hade en gång trodde inte på mig, han trodde ja satt o ljög när ja kom dit för att få hjälp. Han var så kränkande och jag ville bara gråta och skrika åt honom, och sen vägrade ja gå tillbaka.. Ja, fånigt kanske, men han fick mig att känna mig dålig. Som att jag bara gjorde fel, när ja egentligen inte gjorde annat än rätt. Eller om man skulle bli bortglömd. Visst, alla glömmer vi ibland. Men någon som har som jobb att träffa människor glömmer inte bort just en person. Det känns personligt och jag fixar inte att träffa personen när jag bara känner mig som en börda. För det har jag så fruktansvärt lätt att göra. Känna mig ivägen och jobbig.... Men iaf, sen när jag sitter där o pratar, säger hon helt plötsligt: "nästa gång ska vi gå in mer på ditt värde". Läskigt tycker jag. Att en människa kan läsa en på det sättet. Jag blev nästan rädd.. Det är ju min svagaste punkt, mitt värde, för jag har inget i mina ögon, och hon märkte det bara på hur jag berättade. Cooooooolt. Hon är så häftig. Och jag imponeras så. Jag vill vara som henne......Och en dag ska jag bli det också!
Nu blev elli ännu djupare..... Men jag bara funderar så på varför folk tror att ja kan ta hur mycket skit som helst? När jag egentligen inte ens klarar av en liten fis.