Är det okej att vara arg när det kanske egentligen inte är något av vara arg över?
När man känner sig bortträngd och bortglömd? Och alla andra är viktigare?
När det känns som att ingen riktigt förstår, men man själv måste förstå precis allt? Och vara förstående.
Men jag har insett att det viktiga här i livet är inte att folk ska förstå hur jobbigt nånting är, utan det viktiga är att låta sig själv tycka att det faktiskt är rent ut sagt jobbigt som ini helvete och man vill bara dö, and that's the only thing that counts. Om jag nu mår dåligt, och folk tycker jag är fjantig, så varför ska jag bry mig? Ska jag bara skita i att det är jobbigt då och låtsas som ingenting? Nej för det kmr komma tillbaka iaf (talar efter egna erfarenheter). Bättre att låta sig själv känna som man gör, och sen bearbeta och ta tag i det. MÅ DET TA EVIGHETER, MEN MAN KOMMER KOMMA UPP!!! OCH DET SKA JAG BLI ETT LEVANDE BEVIS PÅ!!
Jag tror jag begär för mkt av människor... För jag själv vill hjälpa alla, och då förväntar jag mig detsamma tillbaka. Och i slutändan blir jag bara ledsen och besviken. Jag måste släppa.

"fortsätt så Ellinor.
Jag grät förresten en skvätt hos mamma nyss. Och nu känns det okej igen. Så läggdags gott folk!