Ett(en) sista ögonBLINK!

Hejdå lista! det har varit kul sålänge det varat. Men nu är de dags för mig att gå vidare! ;)
Och nej, ja kan inte flirta.....Men öppnar ja munnen så syns det inte lika väl på ögonen, hehe!

Jani....När jag tagit stundenten ska ja börja me o leva livet typ, skaffa erfarenheter, och eftersom mitt mål här i livet är att komma till usa nångång är ja rejält sugen på aoupär. Tänk att få bo och jobba i usa ett år? Galet, jag är så sugen. Sen vill ja resa mycket, se världen, träffa människor av olika slag, o gärna bli kär i en mörk. Ja har nämligen en viss fetich för såna, hihi. Sen vill ja jobba mer, skaffa mer jobberfarenheter, med människor såklart och sen vill ja börja plugga. O så vill ja träffa en man såklart, gifta mig, fast inte för ung, nej ja måste hinna leva ordentligt innan ja skaffar familj. Men gifta mig ska jag, tillomed min morbror har berättat saker han ska ta med på mitt bröllopstal, haha! Och min syster, o min mamma. Hela tiden. Ja, det finns ju en del knäppheter o berätta om mig så det ser ja fram emot;) Sen vill ja ha 3 barn. FAST inte före 30! Men sen, så småningom ska jag även bli psykolog hihi. Så ska ja hamna till ro o rätta och bara leva livet med min familj. Men då måste ja ha de ja vill göra ogjort först (de ja vill gö på egenhand alltså), så ja verkligen får mig frid ;) Haha. Jag är galen. Men på ett ungefär iallafall, så ser det ut så just nu. Så det är väl i princip mina ambitioner för mitt liv.. Kan man säga så?

Självklart ska jag även besöka vänner inspelnings studion o sitta i deras café. Wow.

Det är mycket jag saknar. Lite för mycket. Men det var väl ingen nyhet? Jag är en sån person som saknar så mycket att jag går runt och är rädd för att behöva sakna ännu mer i framtiden. Fattar ni? Att jag ska förlora mer = sakna mer. För sakna är något av de värsta jag vet, de jobbigaste och det som tar mest på mina krafter. Och när man redan förlorat så mycket värdefullt, är min värsta mardröm att förlora ännu mer. Att man tillslut end up alone, you know. Jag är rädd och jag saknar. Men vad saknar jag? Jo jag saknar gammalt, jag saknar min familj, jag saknar gamla vänner, jag saknar saker som varit, jag saknar när alla grannarna åt mat tillsammans och umgicks, jag saknar myskvällar, jag saknar bilturer, jag saknar resor, jag saknar mästreda med familj och svenpan o dempan, ja saknar att va liten, ja saknar att sova mellan syrran o mormor i mormors gamla hus, jag saknar att bada i mormors badkar (hihi), jag saknar att titta på pelle svanslös med mina favorit kusiner, jag saknar att kunna lägga mig mellan mamma o pappa när ja va ledsen, jag saknar ps o mina grabbar, jag saknar att ha ps vid min sida varje dag, jag saknar valla (ibland..lite...av nån sjuk anledning), jag saknar att kramas med en mysig kille som gillar mig, jag saknar..jag saknar...jag saknar SÅ MYCKET, så sjukt mycket. Men ändå finns det så mycket nu jag kan njuta av och som jag älskar, stunder, vänner, familj, resor och ja, allt. Men saknad är ändå jobbigt. Speciellt när man gått igenom så mycket, då kan man längta tillbaka till det som va innan, innan allt sket sig, det man hade då. Men samtidigt, saker förändras och det får man lära sig att leva med. Jag orkar bara inte ta mera smällar nu. Jag vill lära mig njuta och uppskatta, utan rädsla.
Och sen så saknar jag mitt långa hår :$:$:$

Och jag saknar att känna lycka.

Är väl utan tvekan uppsala. Hos mina kusiner. Jotack. Där det bara är värme och kärlek, fin släkt och underbara tider. Finns heller inga som får mig att skratta som dom gör. Ohnej. Det är för underbart där.... Dit man bara kan rymma när det är för jobbigt eller åka till bara för att få påfyllning. Uppsala är även min framtida hemstad. Jag svär. Jag bara älskar allt som har med uppsala att göra. Men det bästa där, över allt, är såklart mina världsbästa kusiner. Och jag älskar hur nära vi alla står varandra. Ni fina människor.

Jaha den här var inte så värst svår. Det jag är mest rädd för är att förlora människor som står mig nära. För det har jag gjort alldeles för mycket det senaste året, och det gör förjääävla ont.......Och jag är ständigt rädd att saker ska skita sig och att min värld ska falla sönder igen. Ja, det är mina allra största rädslor. Och eftersom att allt detta har hänt förut är ja därför extra rädd att det ska hända igen, eftersom att jag nu vet hur det verkligen känns och det är ju inte så värst skoj, hehe. Jag är ju så rädd om alla mina älsklingar. Ja vill inte förlora en till :( alla dessa smärtor är redan nog!!

Visste inte riktigt hur man skulle översätta "a first" så de blir sådär?
Svårt...........Mycket är väl det första? Första kyss, första gången man åkte karusell, första gången man sjöng inför folk, första gången man dansa inför folk, ens första luciatåg, första kärleken, pojkvännen, första..första..första! Första giftemålet ;) David är ju min nuvarande man....Och första gången man spydde! Haha. Första gången man reste bort själv (till någon alltså), åkte tåg själv, buss. Nej. Åh. JA KOMMER INTE PÅ NÅGOT ROLIGT ATT SKRIVA OM!!!!
Hejdå.

Det är mycket som får mig att gråta. Jag är en redigt jäkligt känslig person nämliga!! Men eftersom att ja har spenderat halva förmiddan till tårar kan ja ju ta det som exempel. Ja, min familj skänker mig mycket tårar. Inte för att dom är elaka, utan för att det är en sån enorm saknad. Men först va vi till sven o debora (pappa o ja), och att se hur dåliga dom blivit, och hur omtänksamma dom fortfarande är, får mig att gråta. Deras fina julklapp till vår familj, får mig att gråta. Alla grejer dom har i lägenheten som ja o syrran gjort när vi va små får mig att gråta. Och så glada dom blev för ett kort på mig o syrran som dom hängde upp på kylen sen, får mig att gråta. Och när ja sen satte mig hemma o kollade gamla kort som ja ska sätta upp i mitt rum, började jag gråta... Det var såna fina familjebilder, och vi alla var så lyckliga. O alla bilder på mig o syrran, antingen höll vi om varandra eller så skrattade vi bara gott. Jag grät och det gjorde så ont. Min familj är så fin och jag önskar vi alla bara kunde vara lyckliga och leva ihop igen. Och då samtidigt att veta att vi ändå kommer få julen tillsammans, får mig att gråta, av glädje. Och att tänka att det nästa år kanske inte ser ut likadant, får mig att gråta. Jag är så rädd. Men jag är ändå så otrooligt glad. Det va faktiskt de enda ja önskade mig i jul, en jul med hela familjen.
Juletid är den lyckligaste men den mest känslomässiga tiden, för mig.


Ikväll ska vi klä granen tillsammans, göra julskinka och äta första skinkmackan samtidigt som vi har på uppesittarkvällen på tv, som alltid. Och imorgon börjar den underbara julhelg vi ska spendera tillsammans!!! Att mamma inte sover i huset inatt (första julen nånsin) gör ont. Men ja försöker se allt de andra bra. Jag får ju ändå så mycket att va glad över, trots det.

Vänner, familj och släkt får mig att må bättre. Alltid. Jag älskar snälla, varma och goa människor. En kram kan betyda allt för mig. Fina ord. När nån bara helt plötsligt säger "du är så fin" på de där ärliga sättet. Och speciellt när nån man inte känner bara kläcker ur sig "gu va du va söt" (nu snackar ja inte killar oså asså). Komplimanger i allmänhet. Och bara sådär små saker betyder så mycket för mig, när nån tänker på mig när det är tufft, när jag får ett pepp sms, när nån bryr sig, när nån ger mig nånting litet bara för att den vill, ja när nån helt enkelt bara vill visa att den bryr sig om mig. Och när mamma kommer in o lägger sig med mig i min säng när ja tittar på vänner, bara för att hon vill va me mig när ja väl är hemma. Folk som visar sån uppskattning på dom där små visen. Åh, va fint. Och när man gör nåt för nån som man vet verkligen kommer göra den glad. Som när min bästavän sov hos mig (ganska ofta) när ja precis flyttat, de va inga problem för henne, hon bara visade att hon inte kommer svika mig genom att verkligen finnas vid min sida jämt liksom. Trots allt. Sånt imponerar mig. Människor som kan uppskatta och visa kärlek. Sånt är ganska otroligt tycker jag. För det är inte alla som är bra på det. Så sånt får mig alltid på bättre humör :) Och jag skriver ofta upp fina saker jag får höra, för att sen kolla på när ja känner mig deppig. Det ger mig alltid en extra gnutta hopp, när ja sen läser det alltså.


Cp oss. Ser ut som ja tar anna på tutten på första bilden. Fast de gör ja säkert också;););)));)
Love you.

Den här var inte svår. Vad som gör mig mest besviken i hela denna värld, är människor man trodde betydde någonting, människor man trodde brydde sig och älskade en, personer som tillomed kallat sig ens bästavän, och som bara visar sig vara världens största, fetaste och mest sårande bluff nånsin. Människor som medvetet sårar, vill göra en illa och säger fula saker, både bakom ryggen på en (så att man hör) och till ens närmaste vänner. Människor som försöker få alla jag känner emot mig genom en jävla massa skitsnack och som försöker få alla att tro på att det dom säger är sant. Människor som säger att jag inte bryr mig, att jag är dryg, att jag är taskig, endast för att jag inte nosar dom i röven efter allt elakt dom gjort. Människor som vill få mig att framstå som världens största idiot, världens elakaste och världens mest opålitliga. Människor som tillochmed går och frågar min bästavän vad fan det är för fel på mig. Och människor som, när det väl kommer till kritan, dessutom skyller allt på mig. Att saker blev som dom blev, ja, då är det minsann jag som är idioten och boven i dramat. Men vem FAN vill ha såna vänner? VEM FAN VILL?! Jag är ändå glad. För nu vet jag vilka som är äkta. Dom som stod kvar. Dom som älskar mig, och tror på mig. Nog kostade det mig mycket här i livet. Men jag står fortfarande på benen, och det är jag så jävla glad för. Men det är alltså det värsta jag vet, och det som sårar mig mest, folk som drar när det knivar sig och gör saker värre. Äckliga falska människor, alltså. Twi. Jag spyr på er. Ja, jag spyr på er!
Men inte fan kan man va bitter med alla härliga människor som finns också! ;) Ni vet vilka ni alla är, och jag älskar er! Mina änglar.

Ett annat ögonblick? Åh, det som va så svårt att välja ut. Men ett ögonblick, ett stort ögonblick, kan ju ha varit när jag tog min revanch, ja, när ja ställde mig framför hela min jävla skola och sjöng. Jag sjöng för första gången i mitt liv ensam, och jag gjorde det bra. Jag vågade, jag trotsade min rädsla, och nu, nu finns det ingenting jag inte klarar av längre. Jag har växt så. Otroligt mycket. Och jag visade allt att mig kan ingen knäcka, hur mycket folk än vill! SÅ ÖVERLEVER JAG FAKTISKT ÄNDÅ. Jag gjorde det mest läskigaste någonsin, efter den jobbigaste perioden någonsin, och jag fixade det. In your face.

Skulle ju lagt upp videon om ja faktiskt va så kaxig och nöjd som jag låter. Men det är jag inte.
Nöjd över min insats är jag, verkligen, jag är grym. Men sången. Ja. Tjabba.

Den här va inge kul o skriva om. Min månad, ja, den har varit kaotisk, hektisk, gått extreemt fort, varit fantastisk, jätte underbar och bara huuur kul som helst! Som vanligt har ganska mycket hänt och förändrats. Jag har avslutat saker, jag har fixat saker, tagit tag i saker, jag har pluggat, jag har gått vidare mer eller mindre i livet (från de förflutna), jag har saknat, jag har gråtit (mindre än vanligtvis dock) och jag har skrattat så jag tappat luften. Sånt som man brukar? Haha. Jag har faktiskt lärt mig uppskatta livet mer och inte tryckt ner mig totalt i allt hemskt, utan försökt se framåt. Jag har haft besök av världens bästa, jag har umgåtts med världens bästa, jag har träffat gamla vänner, jag har njutit, jag har uppskattat min nya vardag, jag trivs extremt med nya vänner, jag har haft många myskvällar och mycket nytt har inträffat. Och jag skulle nog anse denhär månaden som en av dom bästa på väääääldigt länge, och inte blir de sämre för att det är julavslutning imorgon, ritz på tisdag, julafton och nyår kvar på månaden? Ja, det kan nog inte bli mycket annat än ännu bättre (peppar peppar...). Jag gillar mitt nya liv, mer eller mindre! Jag saknar dock väldigt många och jag har extrema smärtor inom mig. Men jag kämpar på ändå. Man kan ju inte åka tillbaka till det förflutna, trots allt. Men det finns så mycket, så mycket att sakna. Personer, som gjort livet lite extra bra, som har älskat och tyckt om, personer som gett lyckorus och som har hjälpt mig se och uppskatta det fina i livet. Fina människor som inte fattar det själv. Som jag bara vill sitta och krama på varje dag, och säga hur fina dom faktiskt är. Om ni bara kunde förstå. OM NI BARA KUNDE FÖRSTÅ, vad jävla lätt det vore då.....

Suddig, jag vet. Men jag är suddig, suddig och borta, dimmig och totalt bortsuddad........Åh, va tragiskt.
Tomten är ju iallafall söt. Hihi.

Något jag ångrar? Hm, jani. Sånt finns det väl en del av. Men liksom, det är inte så jätte mycket jag ångrar ändå, som jag verkligen grämar mig över, för jag brukar oftast tänka igenom saker ganska grundligt innan jag gör det, iallafall stora beslut, om ni fattar? Typ livsgällande saker osv, haha, ne men sånt, då tänker jag och försöker ta det bästa beslutet så jag sen inte ångrar mig och vet att det var för det bästa. Även om det var svårt.... Småsaker finns det väl mycket av som man ångrar, men de kan man ju ändå inte göra något åt? Gjort är gjort. Och en sak, en väldigt personlig sak, ångrar jag faktiskt. Ja, hade ja fått göra om det hade jag gjort det ogjort. Men det är heller ingenting som tynger mitt liv. Gjort är gjort och kan aldrig tas tillbaka. Och det är inget jag vill dela med mig av, så atte, intressantare än såhär blir det icke!

En sån här sak är ju omöjlig? Favorit minne? Man har väl minst 1234566578 såna? Ungefär iallafall. Men ett väldigt fint minne som jag kommer ha med mig hela livet, bara just för att det gjorde mig så jäkla gott. Ja, jag mådde skit, hur jäkla apskit som helst, ingenting gick rätt, det var torsdag kväll, jag var ensam hemma, hade kommit på tidigare på dagen att jag ville åka till mina kusiner samma helg, jag ringde mamma, men hon sa nej. För de vart för dyrt. Inte nog med att det var mitt uppe i skillsmässan så nä, nu blir vi fattiga också. Och jag ville inte annat än bort, seriöst. Det fanns inge glädjeämne i mitt liv och mina kusiner ger mig kraft. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände, om de va pappa ja prata med för på nåt vänster sa han iaf att pengar går att fixa ändå, eller hur de va, men dagen därpå va ja iaf hos inger och pratade. Jag berättade om gårkvällen och vilka gråtanfall och annat som hade skett och hon sa "ellinor, du måste åka, även om dina föräldrar säger annat, du behöver iväg!" För mitt mående är ju trots allt viktigare än pengar och överlevnad, right? ;) Så jag sket i skolan, pappa hämtade mig, vi åkte hem och bokade biljetter och sen på förmiddan var jag iväg. Och jag lovar, det var mitt bästa beslut någonsin. NÅGONSIN. För utan allt som hände den helgen, hade jag inte varit där jag är idag. Det går inte att beskriva, men såå mycket löste sig. Plus att jag vart älskad och jag fick prata, prata, prata. Folk som orkade med mig, lyssnade på mig, stöttade mig, berättade från egna erfarenheter, kramade mig, tog hand om mig och ÄLSKADE mig. Jag fick även ett telefonsamtal lördagnatt som förändrade allt i min vardag, och då menar jag verkligen nästan allt. Plus att jag hade klarat mig helt själv i sthlm 2 timmar i väntan på byte på söndagen, jag shoppade, ensam, i huvudstaden, utan nån i närheten som ja kände. Jag var så ensam, och så stolt. Jag hade ordnat allt fast det egentligen inte skulle gott, och när jag kom hem. Jag kände lycka, ren lycka för första gången på ett halvår. Jag överdriver inte. Det är sjukt vad små saker kan ändra, och jag tror på riktigt att det var meningen att jag verkligen SKULLE ÅKA. Jag kan inte berätta allt. Men det är något jag aldrig kommer glömma, för den helgen ändrade på så sjukt mycket i mitt liv. Den på något sätt tillomed drog mig upp lite från totalt svart. Det var en liten vändning för mig. Det gav mig hopp. Hopp om livet, och kanske tillomed ett bra liv, och sanning som kom fram. Jag var vinnaren. Ni kanske inte förstår, det kanske låter helkonstigt för er. Men i min sits då. Det var bara så obeskrivligt.

Den här bilden är tagen bara nån dag efter den helgen. Kommer ihåg det, för ja va sådär glad.
Mina föräldrar var så lyckliga när jag kom hem och bara sprudla, dom var helt tårögda av lycka. Även min kurator var så glad att se mig sådär att hon bara kramade om mig och sa åt mig att åka till uppsala oftare. Haha. Happy moments! Tänk vad man påverkar andras liv ändå..............Grät när jag kom ut från inger då oxå, hon gjorde mig så glad, så då kom även min goa goa oskar och bara krama mig, "kände att du behövde det". En glädjekram, han vet allt. ÅH UNDERBARA MÄNNISKOR!!!! Vilka tider...

Ja. Min första kyss. Fan va tråkigt. Kyss och puss är väl inte samma sak? För jag och david (min tremänning, haha) pussades dagarna i ända när vi var typ 3,4,5 år. Så liksom, minns inte riktigt. Bara att dom andra grannbarnen retade oss :( haha, dör! Vi skulle ha 100 barn och gifta oss o allting ju. Haha, ni ska se filmerna på oss när vi va små! Men aaaja, haha. Sen har man ju pussat lite killar nu o då, och så. Men första kyss, kyss med tunga, tänker jag mig. Kyss på riktigt, med en gnutta kärlek kanske. Ja, det var väl med jerry det.. Pussats förvörigt har jag alltid gjort, på allt och alla, jag älskar att pussas. Men iomed mina drömmar om att få tungbitar i munnen hela tiden vet ja inte hur mkt ja gillar att ha med tungan i bilden, haha SKOJA. Min dröm har ju aldrig inträffat. Och jag gillar även att kyssas (va fånigt de låter...Men kyssas och hångla anser ja som samma, bara det att hångel är mer, pillipilli liksom, mer intimt!). Men min första kyss var iallafall med min första pojkvän, hihi. Det var mys. Men inge särskilt moment liksom, inget WOW ögonblick så att säga. Utan de bara hände ju. Med det menar jag att man kan väl inte säga så mycket mer eller? Haha.

Är förövrigt galet kär i bilden, hahhaaha. RAWR!
Det där är vad man kan kalla hångel;);)

Mina drömmar. Ja, det kan man ju tolka på 2 sätt, vad jag drömmer om på nätterna, och mina framtidsdrömmar. Haha. Mina nattdrömmar är inget jag vill dela med mig av;) så det får bli framtidsdrömmarna! Jag har nämligen en  dröm, en stor fet dröm. Jag vill bli psykolog. Mm, det är mitt jävla mål här i livet. Hur jag än tar mig dit, hur svårt det än blir, om det är nästintill omöjligt, vem bryr sig? Jag ska klara det. Och det med basta. Det har varit en dröm för mig länge, när ja va mindre sa ja alltid att ja skulle bli det, men förstod kanske inte riktigt vad det innebar oså, men som äldre har jag insett att det är så jäkla rätt för mig. För jag vill hjälpa människor, och jag fixar inte skjuksköterska yrket o sånt, jag fixar inte att pilla in nålar i andra och det intresserar mig liksom inte, men att få hjälpa människor genom att prata. Ja, prata har jag alltid varit bra på. Och tänk då att få prata hela dagarna, och samtidigt hjälpa! Fatta vad fantastiskt. Och många har alltid trott att jag skämtat när ja sagt att ja vill bli psykolog, eftersom det är ganska udda att ha det som dröm (spc som så ung) men ja vill verkligen det. Och även om jag absolut inte är redo än, eftersom man ska lära sig att inte ta med sig jobbet hem, och jag är EXTREMT lättpåverkad, om andra har de jobbigt liksom, ja kan va bekymrad hur länge som helst. Men man lär sig ju. Man växer. Och ja, en dag kommer jag fixa det. Och eftersom jag som 16 åring typ redan har gått igenom "allt" man bara kan, så tror jag att jag kommer kunna förstå ganska bra (för jag tror att man bara kan förstå innerligt om man själv varit med om precis samma sak, visst, man kan nog alltid förstå, men inte på samma sätt). Säger dock inte att jag gått igenom allt man bara kan, men det är så mycket ni inte vet, och erfarenheter får man ju hela livet, det slutar aldrig. Och ja, allting är erfarenheter, och om jag jämför mig själv från nu och typ i sexan, så SHIT vad jag växt i mig själv. Jag vill veta allt om mig, hur jag funkar och varför jag gör på olika sätt, och jag vill bara utvecklas mera, och mera! Och människans sätt att vara och funktion, ja det finns fanimig inget intressantare. Och det är väl det viktigaste, att det intresserar en? Och eftersom att många anser mig som så klok, vilket jag själv faktiskt oxå kan göra ibland, och att ja många gånger fått höra att psykolog är det perfekta för mig, tillomed min kurator sa det, och eftersom att jag älskar att lyssna, och är bra på det. Så finns det ingenting som säger mig att det inte är min rätta väg att gå.

Vem är vem, och vad är vad?
(Detta är iaf Freud, psykoanalysens skapare.....)

Usch. Jag vill verkligen inte ta kort på mig själv idag, känner mig som skabb....Och varför kommer den igen för? Hade ju nyss den här rubriken. MEN! Jag kunde ju ha sett ut såhär:

Eller typ såhär?:

Eller varför inte såhär:

ELLER, nåt liknande dehär:

Fast ibland går ja ju även runt såhär:

ELLER SÅHÄR:

Fast ibland föredrar jag faktiskt dethär:

Fast det gjorde jag ju inte...Inte alls på nåt utav dessa sätt faktiskt.
Puss

Ja, jag har faktiskt inte alls lust att skriva nåt särskilt så kan väl bara tala om att måndag och onsdag har varit höjdpunkterna denna vecka. Otroligt bra dagar faktiskt. Tisdag mådde ja ju inte toppen så den va väl inge särskild, och idag suger pung på alla sätt och vis. Men såna dagar har man också! Och jag vill faktiskt inte dela med mig utav min dag idag så, punkt. Imorgon dock kommer ju mina kusiner och det gör mig extremt glad. So long!

Den här bebisen innehåller i princip allt mina vänner, utan att överdriva.
Alla skolsaker då först o främst, eftersom vi inte har några skåp (ENDA negativa med jensen!! dock har vi ju max 3 lektioner om dagen så det funkar ju....), så pennor o shit, block, böcker, miniräknare, och min lilla kalender såklart, hihi. Annars innehåller den sminkväska med allt mitt smink, ansiktskräm osånt, lypsyl (ALLTID), handkräm, parfym, hårnålar, plånbok, busskort, örhängen lite här o var, min möössa, tamponger osånt, och mitt paraply! Haha, kanske lite onödigt nu, men ni skulle bara veta hur många gånger det räddat mig! Sen lite annat skit som hörlurar (ingen bussresa utan dom<3), torrschampot också ja, magkatarrsmedicinen, alvedon, sinova, ja. gud. allt. finns. där. i. typ. Mitt usb också ja (har säkert glömt hälften)...Man blir lite galen av att bo på för många ställen.......Man måste ju va förberedd!

Ja, jag har ju bara ett syskon för er som inte visste! Och det är världens bästa syskon, jag svär. Hon är min storasyster och är 4 år äldre än mig, alltså är hon 20 och fyller 21 nästa år! Hon jobbar och bor inte hemma längre, sen ett år tillbaka. Och ska jag vara ärlig är det jätte jobbigt, eller ja, det var väl jobbigare förut, man vänjer sig ju! Men det är en stor saknad. Min syster hon betyder mest i hela världen för mig nämligen, hon är världens bästa och vi två är som en, vi är exakt likadana och förstår varandra som ingen annan gör. Vi har samma humor, EXAKT, vi skrattar likadant ja, vi skämtar likadant, vi förstår varandra PÅ MINSTA LILLA MIN, vi är likadana från topp till tå helt enkelt. Inte utseendemässigt dock (enligt oss själva), det enda som är lika är våra näsor. Dom är tamigfan identiska! Nä skoja. Min syster, Emelie, är en väldigt djup och lugn människa (precis som jag själv) och hon har en otrolig förmåga av att märka smågrejer hos människor, vilket gör henne till en extreeeeemt bra härmare, och man får sån inlevelse i de hon berättar! Och hon känner sin omgivning så bra, mycket pga allt hon ser hos alla. Och hon är grym på att uppskatta, och lyssna, världens bästa lyssnare. Hon märker även av grejer hos mig själv (och andra såklart) som jag inte ens visste existerade. Och hon kan därav få mig att skratta som få kan, småsaker som hon gör och härmar, ah jag skrattar så ja skiter på mig. Och hon har är den person som kan få mig lugn bara genom att hon pratar med mig, smsar mig, eller vad som helst. Så när ångesten kommer brukar smsena flöda, från båda håll. Vi känner ju såklart varandra så bra så vi vet precis hur den andra funkar osv. Det är nästan läskigt ibland vad väl vi vet hur den andra tänker och känner. Och en del folk tycker ju ibland att det är konstigt att vara så nära sina syskon och ha en sån bra relation. Men sånt förstår faktiskt inte jag. Jag älskar min syster mest i hela världen, och varför ska jag skämmas för det? Hon är ju det bästa jag har. Och det bästa jag vet är när hon frågar om hon får vara med mig, eller oss, familjen. Eller när hon en helg bara myser med mig och mosan favoriten.  Åh ja, min syster är såå fin, jag är så stolt över henne och allt hon gör, och hon har alltid alltid varit min största idol. Hon är bäst.



Anledningen till att hennes flytt var så jobbig oxå var bla(!) för att jag trodde att jag inte skulle få se henne mer, eftersom hon är en sån upptagen kvinna och att hon då inte skulle ha tid för mig. Men när man är ifrån varandra har man oftast lättare att inse hur mycket man faktiskt uppskattar varann, vad det är man saknar och behöver. Så vi försöker ha så mycket tid tillsammans som vi bara kan. Och bara tanken på att hon skulle flytta långt bort tar kål på mig. Jag vill ha henne nära. Jämt.
Jag njuter av varenda minut med henne. Faktiskt. Hon gör mig något så sjukt gott.

Och hon lockar fram dom bästa sidorna i mig..............

<3