Ja, jag har ju bara ett syskon för er som inte visste! Och det är världens bästa syskon, jag svär. Hon är min storasyster och är 4 år äldre än mig, alltså är hon 20 och fyller 21 nästa år! Hon jobbar och bor inte hemma längre, sen ett år tillbaka. Och ska jag vara ärlig är det jätte jobbigt, eller ja, det var väl jobbigare förut, man vänjer sig ju! Men det är en stor saknad. Min syster hon betyder mest i hela världen för mig nämligen, hon är världens bästa och vi två är som en, vi är exakt likadana och förstår varandra som ingen annan gör. Vi har samma humor, EXAKT, vi skrattar likadant ja, vi skämtar likadant, vi förstår varandra PÅ MINSTA LILLA MIN, vi är likadana från topp till tå helt enkelt. Inte utseendemässigt dock (enligt oss själva), det enda som är lika är våra näsor. Dom är tamigfan identiska! Nä skoja. Min syster, Emelie, är en väldigt djup och lugn människa (precis som jag själv) och hon har en otrolig förmåga av att märka smågrejer hos människor, vilket gör henne till en extreeeeemt bra härmare, och man får sån inlevelse i de hon berättar! Och hon känner sin omgivning så bra, mycket pga allt hon ser hos alla. Och hon är grym på att uppskatta, och lyssna, världens bästa lyssnare. Hon märker även av grejer hos mig själv (och andra såklart) som jag inte ens visste existerade. Och hon kan därav få mig att skratta som få kan, småsaker som hon gör och härmar, ah jag skrattar så ja skiter på mig. Och hon har är den person som kan få mig lugn bara genom att hon pratar med mig, smsar mig, eller vad som helst. Så när ångesten kommer brukar smsena flöda, från båda håll. Vi känner ju såklart varandra så bra så vi vet precis hur den andra funkar osv. Det är nästan läskigt ibland vad väl vi vet hur den andra tänker och känner. Och en del folk tycker ju ibland att det är konstigt att vara så nära sina syskon och ha en sån bra relation. Men sånt förstår faktiskt inte jag. Jag älskar min syster mest i hela världen, och varför ska jag skämmas för det? Hon är ju det bästa jag har. Och det bästa jag vet är när hon frågar om hon får vara med mig, eller oss, familjen. Eller när hon en helg bara myser med mig och mosan favoriten.  Åh ja, min syster är såå fin, jag är så stolt över henne och allt hon gör, och hon har alltid alltid varit min största idol. Hon är bäst.



Anledningen till att hennes flytt var så jobbig oxå var bla(!) för att jag trodde att jag inte skulle få se henne mer, eftersom hon är en sån upptagen kvinna och att hon då inte skulle ha tid för mig. Men när man är ifrån varandra har man oftast lättare att inse hur mycket man faktiskt uppskattar varann, vad det är man saknar och behöver. Så vi försöker ha så mycket tid tillsammans som vi bara kan. Och bara tanken på att hon skulle flytta långt bort tar kål på mig. Jag vill ha henne nära. Jämt.
Jag njuter av varenda minut med henne. Faktiskt. Hon gör mig något så sjukt gott.

Och hon lockar fram dom bästa sidorna i mig..............

<3