Ett(en) sista ögonBLINK!

Hejdå lista! det har varit kul sålänge det varat. Men nu är de dags för mig att gå vidare! ;)
Och nej, ja kan inte flirta.....Men öppnar ja munnen så syns det inte lika väl på ögonen, hehe!

Jani....När jag tagit stundenten ska ja börja me o leva livet typ, skaffa erfarenheter, och eftersom mitt mål här i livet är att komma till usa nångång är ja rejält sugen på aoupär. Tänk att få bo och jobba i usa ett år? Galet, jag är så sugen. Sen vill ja resa mycket, se världen, träffa människor av olika slag, o gärna bli kär i en mörk. Ja har nämligen en viss fetich för såna, hihi. Sen vill ja jobba mer, skaffa mer jobberfarenheter, med människor såklart och sen vill ja börja plugga. O så vill ja träffa en man såklart, gifta mig, fast inte för ung, nej ja måste hinna leva ordentligt innan ja skaffar familj. Men gifta mig ska jag, tillomed min morbror har berättat saker han ska ta med på mitt bröllopstal, haha! Och min syster, o min mamma. Hela tiden. Ja, det finns ju en del knäppheter o berätta om mig så det ser ja fram emot;) Sen vill ja ha 3 barn. FAST inte före 30! Men sen, så småningom ska jag även bli psykolog hihi. Så ska ja hamna till ro o rätta och bara leva livet med min familj. Men då måste ja ha de ja vill göra ogjort först (de ja vill gö på egenhand alltså), så ja verkligen får mig frid ;) Haha. Jag är galen. Men på ett ungefär iallafall, så ser det ut så just nu. Så det är väl i princip mina ambitioner för mitt liv.. Kan man säga så?

Självklart ska jag även besöka vänner inspelnings studion o sitta i deras café. Wow.

Det är mycket jag saknar. Lite för mycket. Men det var väl ingen nyhet? Jag är en sån person som saknar så mycket att jag går runt och är rädd för att behöva sakna ännu mer i framtiden. Fattar ni? Att jag ska förlora mer = sakna mer. För sakna är något av de värsta jag vet, de jobbigaste och det som tar mest på mina krafter. Och när man redan förlorat så mycket värdefullt, är min värsta mardröm att förlora ännu mer. Att man tillslut end up alone, you know. Jag är rädd och jag saknar. Men vad saknar jag? Jo jag saknar gammalt, jag saknar min familj, jag saknar gamla vänner, jag saknar saker som varit, jag saknar när alla grannarna åt mat tillsammans och umgicks, jag saknar myskvällar, jag saknar bilturer, jag saknar resor, jag saknar mästreda med familj och svenpan o dempan, ja saknar att va liten, ja saknar att sova mellan syrran o mormor i mormors gamla hus, jag saknar att bada i mormors badkar (hihi), jag saknar att titta på pelle svanslös med mina favorit kusiner, jag saknar att kunna lägga mig mellan mamma o pappa när ja va ledsen, jag saknar ps o mina grabbar, jag saknar att ha ps vid min sida varje dag, jag saknar valla (ibland..lite...av nån sjuk anledning), jag saknar att kramas med en mysig kille som gillar mig, jag saknar..jag saknar...jag saknar SÅ MYCKET, så sjukt mycket. Men ändå finns det så mycket nu jag kan njuta av och som jag älskar, stunder, vänner, familj, resor och ja, allt. Men saknad är ändå jobbigt. Speciellt när man gått igenom så mycket, då kan man längta tillbaka till det som va innan, innan allt sket sig, det man hade då. Men samtidigt, saker förändras och det får man lära sig att leva med. Jag orkar bara inte ta mera smällar nu. Jag vill lära mig njuta och uppskatta, utan rädsla.
Och sen så saknar jag mitt långa hår :$:$:$

Och jag saknar att känna lycka.

Är väl utan tvekan uppsala. Hos mina kusiner. Jotack. Där det bara är värme och kärlek, fin släkt och underbara tider. Finns heller inga som får mig att skratta som dom gör. Ohnej. Det är för underbart där.... Dit man bara kan rymma när det är för jobbigt eller åka till bara för att få påfyllning. Uppsala är även min framtida hemstad. Jag svär. Jag bara älskar allt som har med uppsala att göra. Men det bästa där, över allt, är såklart mina världsbästa kusiner. Och jag älskar hur nära vi alla står varandra. Ni fina människor.

Jaha den här var inte så värst svår. Det jag är mest rädd för är att förlora människor som står mig nära. För det har jag gjort alldeles för mycket det senaste året, och det gör förjääävla ont.......Och jag är ständigt rädd att saker ska skita sig och att min värld ska falla sönder igen. Ja, det är mina allra största rädslor. Och eftersom att allt detta har hänt förut är ja därför extra rädd att det ska hända igen, eftersom att jag nu vet hur det verkligen känns och det är ju inte så värst skoj, hehe. Jag är ju så rädd om alla mina älsklingar. Ja vill inte förlora en till :( alla dessa smärtor är redan nog!!

Visste inte riktigt hur man skulle översätta "a first" så de blir sådär?
Svårt...........Mycket är väl det första? Första kyss, första gången man åkte karusell, första gången man sjöng inför folk, första gången man dansa inför folk, ens första luciatåg, första kärleken, pojkvännen, första..första..första! Första giftemålet ;) David är ju min nuvarande man....Och första gången man spydde! Haha. Första gången man reste bort själv (till någon alltså), åkte tåg själv, buss. Nej. Åh. JA KOMMER INTE PÅ NÅGOT ROLIGT ATT SKRIVA OM!!!!
Hejdå.

Det är mycket som får mig att gråta. Jag är en redigt jäkligt känslig person nämliga!! Men eftersom att ja har spenderat halva förmiddan till tårar kan ja ju ta det som exempel. Ja, min familj skänker mig mycket tårar. Inte för att dom är elaka, utan för att det är en sån enorm saknad. Men först va vi till sven o debora (pappa o ja), och att se hur dåliga dom blivit, och hur omtänksamma dom fortfarande är, får mig att gråta. Deras fina julklapp till vår familj, får mig att gråta. Alla grejer dom har i lägenheten som ja o syrran gjort när vi va små får mig att gråta. Och så glada dom blev för ett kort på mig o syrran som dom hängde upp på kylen sen, får mig att gråta. Och när ja sen satte mig hemma o kollade gamla kort som ja ska sätta upp i mitt rum, började jag gråta... Det var såna fina familjebilder, och vi alla var så lyckliga. O alla bilder på mig o syrran, antingen höll vi om varandra eller så skrattade vi bara gott. Jag grät och det gjorde så ont. Min familj är så fin och jag önskar vi alla bara kunde vara lyckliga och leva ihop igen. Och då samtidigt att veta att vi ändå kommer få julen tillsammans, får mig att gråta, av glädje. Och att tänka att det nästa år kanske inte ser ut likadant, får mig att gråta. Jag är så rädd. Men jag är ändå så otrooligt glad. Det va faktiskt de enda ja önskade mig i jul, en jul med hela familjen.
Juletid är den lyckligaste men den mest känslomässiga tiden, för mig.


Ikväll ska vi klä granen tillsammans, göra julskinka och äta första skinkmackan samtidigt som vi har på uppesittarkvällen på tv, som alltid. Och imorgon börjar den underbara julhelg vi ska spendera tillsammans!!! Att mamma inte sover i huset inatt (första julen nånsin) gör ont. Men ja försöker se allt de andra bra. Jag får ju ändå så mycket att va glad över, trots det.

Vänner, familj och släkt får mig att må bättre. Alltid. Jag älskar snälla, varma och goa människor. En kram kan betyda allt för mig. Fina ord. När nån bara helt plötsligt säger "du är så fin" på de där ärliga sättet. Och speciellt när nån man inte känner bara kläcker ur sig "gu va du va söt" (nu snackar ja inte killar oså asså). Komplimanger i allmänhet. Och bara sådär små saker betyder så mycket för mig, när nån tänker på mig när det är tufft, när jag får ett pepp sms, när nån bryr sig, när nån ger mig nånting litet bara för att den vill, ja när nån helt enkelt bara vill visa att den bryr sig om mig. Och när mamma kommer in o lägger sig med mig i min säng när ja tittar på vänner, bara för att hon vill va me mig när ja väl är hemma. Folk som visar sån uppskattning på dom där små visen. Åh, va fint. Och när man gör nåt för nån som man vet verkligen kommer göra den glad. Som när min bästavän sov hos mig (ganska ofta) när ja precis flyttat, de va inga problem för henne, hon bara visade att hon inte kommer svika mig genom att verkligen finnas vid min sida jämt liksom. Trots allt. Sånt imponerar mig. Människor som kan uppskatta och visa kärlek. Sånt är ganska otroligt tycker jag. För det är inte alla som är bra på det. Så sånt får mig alltid på bättre humör :) Och jag skriver ofta upp fina saker jag får höra, för att sen kolla på när ja känner mig deppig. Det ger mig alltid en extra gnutta hopp, när ja sen läser det alltså.


Cp oss. Ser ut som ja tar anna på tutten på första bilden. Fast de gör ja säkert också;););)));)
Love you.

Den här var inte svår. Vad som gör mig mest besviken i hela denna värld, är människor man trodde betydde någonting, människor man trodde brydde sig och älskade en, personer som tillomed kallat sig ens bästavän, och som bara visar sig vara världens största, fetaste och mest sårande bluff nånsin. Människor som medvetet sårar, vill göra en illa och säger fula saker, både bakom ryggen på en (så att man hör) och till ens närmaste vänner. Människor som försöker få alla jag känner emot mig genom en jävla massa skitsnack och som försöker få alla att tro på att det dom säger är sant. Människor som säger att jag inte bryr mig, att jag är dryg, att jag är taskig, endast för att jag inte nosar dom i röven efter allt elakt dom gjort. Människor som vill få mig att framstå som världens största idiot, världens elakaste och världens mest opålitliga. Människor som tillochmed går och frågar min bästavän vad fan det är för fel på mig. Och människor som, när det väl kommer till kritan, dessutom skyller allt på mig. Att saker blev som dom blev, ja, då är det minsann jag som är idioten och boven i dramat. Men vem FAN vill ha såna vänner? VEM FAN VILL?! Jag är ändå glad. För nu vet jag vilka som är äkta. Dom som stod kvar. Dom som älskar mig, och tror på mig. Nog kostade det mig mycket här i livet. Men jag står fortfarande på benen, och det är jag så jävla glad för. Men det är alltså det värsta jag vet, och det som sårar mig mest, folk som drar när det knivar sig och gör saker värre. Äckliga falska människor, alltså. Twi. Jag spyr på er. Ja, jag spyr på er!
Men inte fan kan man va bitter med alla härliga människor som finns också! ;) Ni vet vilka ni alla är, och jag älskar er! Mina änglar.

Ett annat ögonblick? Åh, det som va så svårt att välja ut. Men ett ögonblick, ett stort ögonblick, kan ju ha varit när jag tog min revanch, ja, när ja ställde mig framför hela min jävla skola och sjöng. Jag sjöng för första gången i mitt liv ensam, och jag gjorde det bra. Jag vågade, jag trotsade min rädsla, och nu, nu finns det ingenting jag inte klarar av längre. Jag har växt så. Otroligt mycket. Och jag visade allt att mig kan ingen knäcka, hur mycket folk än vill! SÅ ÖVERLEVER JAG FAKTISKT ÄNDÅ. Jag gjorde det mest läskigaste någonsin, efter den jobbigaste perioden någonsin, och jag fixade det. In your face.

Skulle ju lagt upp videon om ja faktiskt va så kaxig och nöjd som jag låter. Men det är jag inte.
Nöjd över min insats är jag, verkligen, jag är grym. Men sången. Ja. Tjabba.

Den här va inge kul o skriva om. Min månad, ja, den har varit kaotisk, hektisk, gått extreemt fort, varit fantastisk, jätte underbar och bara huuur kul som helst! Som vanligt har ganska mycket hänt och förändrats. Jag har avslutat saker, jag har fixat saker, tagit tag i saker, jag har pluggat, jag har gått vidare mer eller mindre i livet (från de förflutna), jag har saknat, jag har gråtit (mindre än vanligtvis dock) och jag har skrattat så jag tappat luften. Sånt som man brukar? Haha. Jag har faktiskt lärt mig uppskatta livet mer och inte tryckt ner mig totalt i allt hemskt, utan försökt se framåt. Jag har haft besök av världens bästa, jag har umgåtts med världens bästa, jag har träffat gamla vänner, jag har njutit, jag har uppskattat min nya vardag, jag trivs extremt med nya vänner, jag har haft många myskvällar och mycket nytt har inträffat. Och jag skulle nog anse denhär månaden som en av dom bästa på väääääldigt länge, och inte blir de sämre för att det är julavslutning imorgon, ritz på tisdag, julafton och nyår kvar på månaden? Ja, det kan nog inte bli mycket annat än ännu bättre (peppar peppar...). Jag gillar mitt nya liv, mer eller mindre! Jag saknar dock väldigt många och jag har extrema smärtor inom mig. Men jag kämpar på ändå. Man kan ju inte åka tillbaka till det förflutna, trots allt. Men det finns så mycket, så mycket att sakna. Personer, som gjort livet lite extra bra, som har älskat och tyckt om, personer som gett lyckorus och som har hjälpt mig se och uppskatta det fina i livet. Fina människor som inte fattar det själv. Som jag bara vill sitta och krama på varje dag, och säga hur fina dom faktiskt är. Om ni bara kunde förstå. OM NI BARA KUNDE FÖRSTÅ, vad jävla lätt det vore då.....

Suddig, jag vet. Men jag är suddig, suddig och borta, dimmig och totalt bortsuddad........Åh, va tragiskt.
Tomten är ju iallafall söt. Hihi.