Kort och enkelt! Såhär gick jag runt idag. Jappjapp!


Hela "hej-allt-mitt-hår-försvann" historien tar vi imorgon! Nu ska jag fortsätta mysa med syrran.
Förövrigt är det ju nyfärgat oså också.
Puss!

Min tro! Ja, som sagt är jag ju en kristen tjej. Men också som sagt så lever jag inte direkt som någon sådan. För jag tycker att huvudsaken är ju faktiskt själva tron, och inte hur man lever och hur man följer bibeln. Ärligt talat, jag har aldrig läst bibeln, inte hela alltså, vissa citat visserligen och man har ju hört saker och jag vet mycket ur bibeln. Men jag har aldrig läst den nej. Men spelar det nån roll? Gör det mig till en icke kristen? Nej verkligen inte. Jag ber nästan aldrig heller. Men ibland gör jag det, när jag vill. Och så fort man säger att man är kristen börjar alla "aha, så du ber innan varje måltid? Omen gud, då får du inte göra så, och så, och så, o då får du inte svära, och då får du inte göra såhär?". Jo, jag får va precis som vem som helst. Enda skillnaden är att jag tror att den finns nån där uppe som ser och hjälper mig. Jag har haft dagar då jag tvivlat också, jag har många gånger tänkt att om gud verkligen finns skulle han inte sätta mig i detta helvete, men ja kan också känna att det kanske finns en mening. Han vill att jag ska växa i mig själv och lära mig, o det gör jag, och det har jag gjort, något extremt. Och det kanske är därför. Men många har så mycket fördomar om kristna och ibland, därför, är jag inte ens stolt över min tro. Ibland har jag inte ens vågat erkänna, men att jag är kristen gör mig faktiskt inte till en annan människa. Och allt som står i bibeln tror jag inte är sant, och jag tycker att många kristna ser så snett på alltihop..Därför gillar jag mitt eget synsett! Mitt egna sätt att vara och tro. Och alla gånger på hampe, det har stärkt min tro, det har gett mig tillbaka min tro, det har stärkt hela mig. Denna underbara upplevelse. Och allt jag varit med om där. Jag är säker, och min tro är stark. Hampe har gett mig upplevelser som det inte finns en chans till att dom skulle hända om inte gud faktiskt fanns. Och tyck att jag är knäpp, men hade ni varit i min sitts hade det varit så tydligt för även er. För det som hände på hampe sist, sånt händer inte bara utan en anledning. Det tror jag var gud. Jag tror på gud. Gud är cool. Och han ger mig en trygghet. Men FAN, jag lever mitt liv på mitt sätt ändå!!


Kristna är inte bättre än alla andra. Människor som människor. Men alla är vi unika.

Det här var inte det lättaste. Ett ögonblick, jag menar hur många såna har man inte varit med om? Alltså, speciella ögonblick tänker jag mig. Såna som värmer och bara är sådär goa. Saker man kommer ihåg. Jag kan komma på hundra. Mina fina vänner ger mig såna jämt, stunder, ögonblick av reeeen glädje! Och min familj. Jag är en såndär människa som kan njuta av att bara åka bil med dom, ja, våra bilresor är alltid roliga, eller våra matstunder haha. Alltid detsamma, emelie och jag sitter och gapflabbar, ingen förstår vad vi säger förutom vi och vi kan bara inte sluta skratta, mamma o pappa sitter o tittar på oss och flinar o njuter. Sånt är fint för mig! Fina ögonblick. Men vi kan ta ett speciellt, från förra vintern. Haha! Vi bodde alla tilsammans då och pappa skulle skjutsa mamma och emelie till jobbet för det var snöstorm och båda skulle till kga, så dom tog med mig på vägen och skjutsade mig till valla. Vi satt alltså i bilen typ 5 min tsm. Men emelie och ja satt bak, o hann skratta ihjäl oss ändå, åt vad minns jag inte. Men sen brister mamma ut "snälla sluta skratta, det snöar så mycket, jag blir snurrig i huvudet". Haha! Ja det fick ju tyst på oss, vi började ju gapflabba allihopa då istället och mamma bara suckade. Vad har det med saken att göra att det snöar liksom?
Det är ett sånt där mysigt ögonblick man inte glömmer! Och eftersom ja sitter hemma i huset med emlan just nu blir ja lite extra familjig och kom o tänka på det. Jag saknar min familj. Men till jul ska jag få umgås med dom jätte mycket! Glaaaad elli!

Jag har myst med min älskling hela morgonen också, vi har varit ute o kissat, bajsat o sprungit i snön! Och snart ska jag iväg och lyssna på min fina moa när hon sjunger :) Sen blir det mys med annsen!
Och gårkvällen var guld av alla dess slag.

Ja shit, vart ska man börja? Detta kommer bli ett långt inlägg har ja en känsla av;)
Min bästavän är ju då Anna Borg, för er som missat! Och vi har kännt varandra mer eller mindre hela livet skulle jag väl vilja påstå. Vi var ju faktsikt två år, eller anna va ett och ett halvt. Så vi gick igenom dagistiderna tillsammans, hand i hand. Haha skoja, anna fick inte vara med mig och jessica o leka. Snäll ellinor är va? Men hemma hos varandra brukade vi sitta under köksbordet och svära, eller jag försökte lära anna. Men annas mamma upptäckte mig och frågade vad jag höll på med. Haha! Trodde inte jag syntes under bordet nä. Anna är en såndär människa som man bara älskar. Hon lyser, hon strålar, och hennes skratt når hjärtat varenda gång. Hon är kramgo och världens finaste.

Vi har gått igenom otroligt mycket tillsammans, allt ifrån bråk, uppehåll i vänskapen, extremt hårda tider, rädsla, men framförallt glädje, skratt, lycka och den enorma kärleken vi har till varandra. Vi brukar kalla oss helan och halvan, som handen i handsken, eller jing och jang! (anna är självklart den onda!) Haha. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar henne och för hur otroligt extremt tacksam jag faktiskt är att hon finns i mitt liv, och att det är vi två. No mather what. Hon är den där vännen jag kan ringa jämt, prata på om alla saker jag ältar och jag tjatar hål i huvet på henne, och ändå lyssnar hon alltid, sådär bra och duktigt som hon kan. Hon bryr sig och hjälper mig. Ja, hjälper mig, tänk när min värld gick under, och där stod hon och lös! Att jag bara kan gå till henne, ställa mig och skrika, slå i luften och ha damp! Och hon bara kramar om mig och visar att hon älskar och bryr sig om mig. Ja, det vet jag att hon gör. När hon tog hand om mig, sov hos mig jämt, och va min hjälte. Hon är min hjälte.

Hon är den jag kan va sur med, arg med, galen med, gråta med, skratta med, le med, och bara vara den konstiga människa jag är med. Nog för att hon hånskrattar åt mig ibland, men fan vad bra hon är!! Jag kan va så jävla ful, och ändå säger hon att jag är vacker.

Vi är också väldigt lika, väldigt väldigt lika, som personer alltså, vilket gör att vi tjaffsar rätt mycket. Tycker dock vi blivit bättre på den punkten. Men grejen är att vi båda vet att om vi är med varandra väldigt länge så börjar vi bråka. Samtidigt som vi gärna är med varandra ändå liksom. Men det är inga bråk som gör att vi inte blir vänner längre, nej, dom tiderna är över. För vi har gått fram och tillbaka hela livet, som när vi kom ifrån varandra, och sen bara hittade tillbaka sådär otroligt bra igen. Det va inte påklistrat. Vi kände ju redan varandra. Och nu är vi tryggare med varandra än någonsin.

Ja, anna bor flera mil ifrån mig nu dock (aj mitt hjärta), men jag försöker leva med den trygga känslan, att vi älskar varandra för mycket för att någonting skulle kunna hända, och jag känner mig faktiskt trygg. För tänk ändå alla gånger vi hittat varandra. Vi klarar oss inte utan varandra. Åker vi ifrån varandra, så dras vi ju alltid på nåt sätt tillbaka. Vi är som två magneter! Och så, hur länge sen de än va vi sågs, så är det alltid som att det vore igår när vi väl ses...Anna är en riktig vän, och jag tycker synd om er som inte känner henne eller inte lärt er ta vara på henne. Skäms på er! Nog för att jag inte alltid varit den bästa vännen, men det finns ingenting som skulle få mig att ändra på hur jag tycker, och allt hon hjälpt mig med, det är obetalbart. Anna är bäst. Anna, du är tamigfan bäst. I världen! Och alla våra minnen, haha, kan ju sitta o skratta ihjäl mig. Det finns hundra och alla är så jäkla konstiga!! Haha. Precis som oss!

Anna, du är min andra halva och jag älskar dig så sjukt mycket. Jag älskar dig och ditt sätt att vara. Och förlåt om jag inte säger det ofta nog. Du är så vacker! Och jag älskar din humor och hur vi kan vara mot varandra. Sånt där som är så uppenbart för oss men som andra kan ta som otrevligt eller konstigt. Men vi är såna och vi vet precis vart vi har varandra, jämt. Du är det finaste jag har.





HAHA, fan vad jag saknar dig!!
Delad sorg är halv sorg. Delad glädje är dubbel glädje.
Och vi två, vi är en.

Upptäckte just att detta var vad jag skulle skriva om idag, och det har jag ju just gjort! Vilket sammanträffande. Så i inlägget under har ni min dag i princip. Annars har det bara varit lektioner och gnäll över kylan som stått på schemat i övrigt.....Och annars har jag just gjort te och ska skriva klart min novell nu! Mamma är inte hemma heller så är ensam, och jag saknar henne...Haha, hon va så söt innan hon åkte. Hon sa att hon inte kände sig någe fin och det gjorde så jävla ont i mig...Min fina lilla mamma liksom. Oså hade hon så ont i magen o va jätte deppig, åh, ja vill bara krama henne!

Jani. Min definition av kärlek. Jag är ju en såndär människa som tror att allt handlar om kärlek. Inte mellan pojke och flicka just, utan överallt. Från familj, vänner, och ja, överhuvudtaget. Det är vad jag lever på iallafall. Jag är en ganska så kärleksfull person tror jag, kanske nästan lite för mycket om det är möjligt. Men det är det viktigaste som finns, att visa uppskattning och älska, och bli älskad. För vad vore vi utan kärlek? Inte särskilt lyckliga iallafall. Och även om man inte älskar alla som finns, såklart inte, så behöver man ändå kärlek från nånstans. Vi lärde oss på psykologin en gång att barn som hamnar i fosterhem tex och som aldrig fått närhet eller kärlek, dom har tillomed dött. Läraren sa så iallafall. Alltså, så viktigt är det alltså. Utan kärlek funkar vi inte. Och även om jag kanske aldrig varit kär på riktigt (jag börjar faktiskt bli riktigt osäker, jag menar det där verkligen äkta...jag är nog mer kär i kärleken och tror att jag är kär), så är jag ingen sån som tappar hoppet och tror att allt är meningslöst och att jag aldrig kommer bli lycklig. För kärleken från min familj och mina vänner, och min kärlek till dom oändlig. Den gör mig lycklig. Och jag skulle inte fungera utan den. Och för att vara väldigt personlig så hade jag nog inte funnits här idag om jag inte hade haft min äkta äkta, riktiga, nära vänner och min familj. För det finns så mycket ont och som tynger oss här i världen, och vad fan vore vi då utan våra stöd och utan nån kärlek alls? Vad finns det då att leva för? Ja men på riktigt.... Jag säger inte att allt behöver handla om kärlek, att man måste älska alla, utan det jag säger är att vi behöver kärlek, mycket eller lite, det spelar ingen roll, nej för vi behöver det. För att fungera behöver vi älskas. Fatta vad meningslöst att finnas på jorden om ingen skulle bry sig eller tycker om en? Nej usch vad hemskt. Det är iaf min egna definition. Och om ni inte håller med så behöver ni verkligen inte det heller :)
Puss! Ni är fina!

Kärlek. Ren äkta jävla kärlek! Detta är från den absolut jobbigaste perioden i mitt liv, och min bästavän anna kommer och bara älskar mig sådär jätte mycket fast jag va total skit. Och gör mig lycklig. Det mina vänner, det är tamigfan kärlek! Sen har vi ju kärlek till musik, och allt som hör till. Som vi heller inte skulle klara oss utan, iallafall inte jag.....Men om man skulle välja, kärlek till musik eller familj/vänner är ju valet inte så svårt trots allt.

Intresanta grejer detta!
Till frukost stoppa jag i mig 2 hela mackor, en med ost på och en med världens godaste korv eller vadfan det är, åt även pyttelite fil till det. I skolan stoppa jag i mig en mandarin och ett äpple mellan lektionerna eftersom dom är så långa och jag vill ha energi! Halv ett var det även lunch, då åt jag fisk och potatis! Med massa god gurka och sallad till det. Sen åt jag en mandarin till nyss. Mandariner är jul. Äter förövrigt inte lchf längre om ni inte visste, slutade där runt magsjukan för att få i mig nåt då överhuvudtaget och för att jag sen tappade matlusten helt och hållet tack vare lchf. Ingenting var gott längre, seriöst. Så mamma tvinga mig att börja. Dock är jag inte helt tillbaka till det vanliga då jag inte äter nåt med socker, inte synligt socker iaf, som liksom sylt, ketchup, mjölk och allt sånt, o godis självklart, tvärnej. Det enda undantaget är filen, som de kan finnas socker i liksom, och sen äter jag ju frukt. Men jag trappar fortf. ner på kolhydraterna. Äter mackor ibland, och potatis o ris äter jag. Men annars så försöker jag bara äta bra mat för magen! Och för vikten......Känner mig faktiskt ganska duktig! Och jag har verkligen börjat älska att träna, så kul!

Är det inte konstigt att jag kan äta ris och potatis, men absolut inte pasta? Min mage klarar verkligen inte makaroner av nåt slag. Blir så sjukt dålig. Hmm...
Men nu blire iväg till valsverket för shoooooooowtime! Pussss

Mina föräldrar, ja ni. Vad vore vi utan dom? Hehe, inte gjorda iallafall.....Nä, skämt åsido. Mina föräldrar är dom bästa som finns. Och så säger jag inte bara för att man ska, utan för att dom helt enkelt är bäst. Hur mycket vi än bråkar, skriker på varandra, är sura, irriterade, bittra och träter och gnäller så är jag så tacksam, så galet tacksam för allt dom ställt upp med, alla gånger dom hjälpt mig, alla gånger dom bara är dom där mysiga människorna dom är, och för att jag alltid är älskad av dom. No mather what. Jag kan va ett svin, och ändå ler dom bara åt mig och säger att jag är så fin. Precis som föräldrar ska. Och att veta att dom faktiskt inte kmr leva hela deras liv tillsammans, utan nu gå skilda vägar gör så förjävla ont i mig. Men trots skiljmässan och allt, så är dom som bästavänner. Och det är jag så otroligt otroligt tacksam för! Att vi ändå fortf. kan umgås som en familj. Jag är nämligen en sån där tjej som verkligen äälskar att vara med familjen. För att dom är det bästa jag har. (Och lite därav hur mycket jag älskar julen, för då får man vara så mycket med alla nära och kära :) lite extra mycket alltså. Mysjul). Aja, mina föräldrar är bäst iallafall. Och trots omständigheter och att det kanske inte alltid är så bra, så älskar jag att vara med dom. Dom är såna sköna människor och jag kan ju såklart vara mig själv fullt ut, i alla lägen, och jag kan skratta så jag gråter åt dom. Nånstans måste ju min knäpphet komma ifrån liksom....Ja oh du underbara familj!


Titta bara va goa.

Okej, hehe. Det här kommer ni tycka är väldigt konstig men de skiter jag i! För såhär ligger det till, jag har aldrig varit nån killtjusare, utan tjejen som bara hängde med anna och bara stötte ifrån alla omogna killar, förutom mina killkompisar då, david var ju min bästavän. Men anna och jag tyckte allt som hade med killar att göra vara blä. Sen växte jag upp och va intresserad av varenda jävel med snopp på jorden. Nu pratar jag fyran/sexan typ alltså. Sen har jag mer eller mindre alltid haft nån på tråden, som inte blivit nåt seriöst. Men jag är en sån där typ som går runt och är små föälskad i alla gulliga killar, eller jag var. SEN en dag, på internetet (haha), hittade jag en kille. Och åh, Mattias var hans namn, ursnygg, urgullig, jätte lång och fick mig alltid att skratta. Vi pratade lite först, men sen började vi prata jämt, och då menar jag bokstavligen talat. Vi camade dagligen, vi pratade i telefon och hade vi inte tillgång till en dator så smsade vi eller pratade i telefon då som sagt. Jämt. Problemet var att han bor i jönköping, och mamma inte ville låta mig åka och han vågade inte komma hit (hehe fegis) så det blev liksom aldrig av att vi sågs. Vi försökte få till det, men nä. Men vi såg oss nog som tillsammans ändå, vi hette ju varandras namn på msn med hjärtan och allt (haha charmigt). Han gav mig dom där fjärilarna och jag pratade om honom jämt (anna var inte så glad på mig, utan mer trött). I slutet sa han tillomed att han älskade mig, ja, haha, jag dock som är lite rädd för att gå för fort fram vart livrädd och sa till honom att jag vet inte om ja kan säga så förns jag verkligen träffat honom och är säker. Men ingen skada skedd, vi fortsatte. Men sen en dag blev jag så ledsen, irriterad och trött på honom att jag inte ville ha mer med honom att göra. Så pang pratade vi inte mer. Sen två månader senare kom ja på att ja saknade honom o vi tog upp kontakten igen i ungefär en sommar, ja var nere i jkpg då oxå o vi skulle träffas, men blev ej så så sen tog de slut igen. Och innan det höll vi på o prata o allt i ett halvår ungefär tror jag. Så, kärlek? Nja, vem vet. Vi kände väl inte varandra, fast ändå. Vi visste ju typ allt om varandra och pratade jämt, men aldrig träffats på riktigt? Kan man va kär då. Ja, jag har alltid undrat. Men de va min första "kärlek" iaf haha, annars är ju jerry mitt första seriösa. Men ja va ju kär innan. Och jag tror att om vi faktiskt träffats o bodde närmre hade det ju kanske kunnat bli nåt, men vem vet.

Day 01 – Introduce yourself 
Day 02 – Your first love 
Day 03 – Your parents 
Day 04 – What you ate today 
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day 
Day 07 – Your best friend 
Day 08 – A moment 
Day 09 – Your beliefs 
Day 10 – What you wore today 
Day 11 – Your siblings 
Day 12 – What’s in your bag 
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today 
Day 15 – Your dreams 
Day 16 – Your first kiss 
Day 17 – Your favorite memory 
Day 18 – Your favorite birthday 
Day 19 – Something you regret 
Day 20 – This month 
Day 21 – Another moment 
Day 22 – Something that upsets you 
Day 23 – Something that makes you feel better 
Day 24 – Something that makes you cry 
Day 25 – A first 
Day 26 – Your fears 
Day 27 – Your favorite place 
Day 28 – Something that you miss 
Day 29 – Your aspirations 
Day 30 – One last moment

Nu har jag sett några göra en sån här lista på deras bloggar, och tänkte göra desamma. Man skriver om alla dessa grejer i en månads tid, alltså en sak varje dag. Lite personligt kanske, men det har ju aldrig stoppat mig förr, så jag kör! Hittade själva listan hos annie :) Henne saknar jag......