En sån här sak är ju omöjlig? Favorit minne? Man har väl minst 1234566578 såna? Ungefär iallafall. Men ett väldigt fint minne som jag kommer ha med mig hela livet, bara just för att det gjorde mig så jäkla gott. Ja, jag mådde skit, hur jäkla apskit som helst, ingenting gick rätt, det var torsdag kväll, jag var ensam hemma, hade kommit på tidigare på dagen att jag ville åka till mina kusiner samma helg, jag ringde mamma, men hon sa nej. För de vart för dyrt. Inte nog med att det var mitt uppe i skillsmässan så nä, nu blir vi fattiga också. Och jag ville inte annat än bort, seriöst. Det fanns inge glädjeämne i mitt liv och mina kusiner ger mig kraft. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände, om de va pappa ja prata med för på nåt vänster sa han iaf att pengar går att fixa ändå, eller hur de va, men dagen därpå va ja iaf hos inger och pratade. Jag berättade om gårkvällen och vilka gråtanfall och annat som hade skett och hon sa "ellinor, du måste åka, även om dina föräldrar säger annat, du behöver iväg!" För mitt mående är ju trots allt viktigare än pengar och överlevnad, right? ;) Så jag sket i skolan, pappa hämtade mig, vi åkte hem och bokade biljetter och sen på förmiddan var jag iväg. Och jag lovar, det var mitt bästa beslut någonsin. NÅGONSIN. För utan allt som hände den helgen, hade jag inte varit där jag är idag. Det går inte att beskriva, men såå mycket löste sig. Plus att jag vart älskad och jag fick prata, prata, prata. Folk som orkade med mig, lyssnade på mig, stöttade mig, berättade från egna erfarenheter, kramade mig, tog hand om mig och ÄLSKADE mig. Jag fick även ett telefonsamtal lördagnatt som förändrade allt i min vardag, och då menar jag verkligen nästan allt. Plus att jag hade klarat mig helt själv i sthlm 2 timmar i väntan på byte på söndagen, jag shoppade, ensam, i huvudstaden, utan nån i närheten som ja kände. Jag var så ensam, och så stolt. Jag hade ordnat allt fast det egentligen inte skulle gott, och när jag kom hem. Jag kände lycka, ren lycka för första gången på ett halvår. Jag överdriver inte. Det är sjukt vad små saker kan ändra, och jag tror på riktigt att det var meningen att jag verkligen SKULLE ÅKA. Jag kan inte berätta allt. Men det är något jag aldrig kommer glömma, för den helgen ändrade på så sjukt mycket i mitt liv. Den på något sätt tillomed drog mig upp lite från totalt svart. Det var en liten vändning för mig. Det gav mig hopp. Hopp om livet, och kanske tillomed ett bra liv, och sanning som kom fram. Jag var vinnaren. Ni kanske inte förstår, det kanske låter helkonstigt för er. Men i min sits då. Det var bara så obeskrivligt.

Den här bilden är tagen bara nån dag efter den helgen. Kommer ihåg det, för ja va sådär glad.
Mina föräldrar var så lyckliga när jag kom hem och bara sprudla, dom var helt tårögda av lycka. Även min kurator var så glad att se mig sådär att hon bara kramade om mig och sa åt mig att åka till uppsala oftare. Haha. Happy moments! Tänk vad man påverkar andras liv ändå..............Grät när jag kom ut från inger då oxå, hon gjorde mig så glad, så då kom även min goa goa oskar och bara krama mig, "kände att du behövde det". En glädjekram, han vet allt. ÅH UNDERBARA MÄNNISKOR!!!! Vilka tider...