Det är mycket som får mig att gråta. Jag är en redigt jäkligt känslig person nämliga!! Men eftersom att ja har spenderat halva förmiddan till tårar kan ja ju ta det som exempel. Ja, min familj skänker mig mycket tårar. Inte för att dom är elaka, utan för att det är en sån enorm saknad. Men först va vi till sven o debora (pappa o ja), och att se hur dåliga dom blivit, och hur omtänksamma dom fortfarande är, får mig att gråta. Deras fina julklapp till vår familj, får mig att gråta. Alla grejer dom har i lägenheten som ja o syrran gjort när vi va små får mig att gråta. Och så glada dom blev för ett kort på mig o syrran som dom hängde upp på kylen sen, får mig att gråta. Och när ja sen satte mig hemma o kollade gamla kort som ja ska sätta upp i mitt rum, började jag gråta... Det var såna fina familjebilder, och vi alla var så lyckliga. O alla bilder på mig o syrran, antingen höll vi om varandra eller så skrattade vi bara gott. Jag grät och det gjorde så ont. Min familj är så fin och jag önskar vi alla bara kunde vara lyckliga och leva ihop igen. Och då samtidigt att veta att vi ändå kommer få julen tillsammans, får mig att gråta, av glädje. Och att tänka att det nästa år kanske inte ser ut likadant, får mig att gråta. Jag är så rädd. Men jag är ändå så otrooligt glad. Det va faktiskt de enda ja önskade mig i jul, en jul med hela familjen.
Juletid är den lyckligaste men den mest känslomässiga tiden, för mig.


Ikväll ska vi klä granen tillsammans, göra julskinka och äta första skinkmackan samtidigt som vi har på uppesittarkvällen på tv, som alltid. Och imorgon börjar den underbara julhelg vi ska spendera tillsammans!!! Att mamma inte sover i huset inatt (första julen nånsin) gör ont. Men ja försöker se allt de andra bra. Jag får ju ändå så mycket att va glad över, trots det.