Det är mycket jag saknar. Lite för mycket. Men det var väl ingen nyhet? Jag är en sån person som saknar så mycket att jag går runt och är rädd för att behöva sakna ännu mer i framtiden. Fattar ni? Att jag ska förlora mer = sakna mer. För sakna är något av de värsta jag vet, de jobbigaste och det som tar mest på mina krafter. Och när man redan förlorat så mycket värdefullt, är min värsta mardröm att förlora ännu mer. Att man tillslut end up alone, you know. Jag är rädd och jag saknar. Men vad saknar jag? Jo jag saknar gammalt, jag saknar min familj, jag saknar gamla vänner, jag saknar saker som varit, jag saknar när alla grannarna åt mat tillsammans och umgicks, jag saknar myskvällar, jag saknar bilturer, jag saknar resor, jag saknar mästreda med familj och svenpan o dempan, ja saknar att va liten, ja saknar att sova mellan syrran o mormor i mormors gamla hus, jag saknar att bada i mormors badkar (hihi), jag saknar att titta på pelle svanslös med mina favorit kusiner, jag saknar att kunna lägga mig mellan mamma o pappa när ja va ledsen, jag saknar ps o mina grabbar, jag saknar att ha ps vid min sida varje dag, jag saknar valla (ibland..lite...av nån sjuk anledning), jag saknar att kramas med en mysig kille som gillar mig, jag saknar..jag saknar...jag saknar SÅ MYCKET, så sjukt mycket. Men ändå finns det så mycket nu jag kan njuta av och som jag älskar, stunder, vänner, familj, resor och ja, allt. Men saknad är ändå jobbigt. Speciellt när man gått igenom så mycket, då kan man längta tillbaka till det som va innan, innan allt sket sig, det man hade då. Men samtidigt, saker förändras och det får man lära sig att leva med. Jag orkar bara inte ta mera smällar nu. Jag vill lära mig njuta och uppskatta, utan rädsla.
Och sen så saknar jag mitt långa hår :$:$:$

Och jag saknar att känna lycka.