Mina föräldrar, ja ni. Vad vore vi utan dom? Hehe, inte gjorda iallafall.....Nä, skämt åsido. Mina föräldrar är dom bästa som finns. Och så säger jag inte bara för att man ska, utan för att dom helt enkelt är bäst. Hur mycket vi än bråkar, skriker på varandra, är sura, irriterade, bittra och träter och gnäller så är jag så tacksam, så galet tacksam för allt dom ställt upp med, alla gånger dom hjälpt mig, alla gånger dom bara är dom där mysiga människorna dom är, och för att jag alltid är älskad av dom. No mather what. Jag kan va ett svin, och ändå ler dom bara åt mig och säger att jag är så fin. Precis som föräldrar ska. Och att veta att dom faktiskt inte kmr leva hela deras liv tillsammans, utan nu gå skilda vägar gör så förjävla ont i mig. Men trots skiljmässan och allt, så är dom som bästavänner. Och det är jag så otroligt otroligt tacksam för! Att vi ändå fortf. kan umgås som en familj. Jag är nämligen en sån där tjej som verkligen äälskar att vara med familjen. För att dom är det bästa jag har. (Och lite därav hur mycket jag älskar julen, för då får man vara så mycket med alla nära och kära :) lite extra mycket alltså. Mysjul). Aja, mina föräldrar är bäst iallafall. Och trots omständigheter och att det kanske inte alltid är så bra, så älskar jag att vara med dom. Dom är såna sköna människor och jag kan ju såklart vara mig själv fullt ut, i alla lägen, och jag kan skratta så jag gråter åt dom. Nånstans måste ju min knäpphet komma ifrån liksom....Ja oh du underbara familj!


Titta bara va goa.