Ja shit, vart ska man börja? Detta kommer bli ett långt inlägg har ja en känsla av;)
Min bästavän är ju då Anna Borg, för er som missat! Och vi har kännt varandra mer eller mindre hela livet skulle jag väl vilja påstå. Vi var ju faktsikt två år, eller anna va ett och ett halvt. Så vi gick igenom dagistiderna tillsammans, hand i hand. Haha skoja, anna fick inte vara med mig och jessica o leka. Snäll ellinor är va? Men hemma hos varandra brukade vi sitta under köksbordet och svära, eller jag försökte lära anna. Men annas mamma upptäckte mig och frågade vad jag höll på med. Haha! Trodde inte jag syntes under bordet nä. Anna är en såndär människa som man bara älskar. Hon lyser, hon strålar, och hennes skratt når hjärtat varenda gång. Hon är kramgo och världens finaste.

Vi har gått igenom otroligt mycket tillsammans, allt ifrån bråk, uppehåll i vänskapen, extremt hårda tider, rädsla, men framförallt glädje, skratt, lycka och den enorma kärleken vi har till varandra. Vi brukar kalla oss helan och halvan, som handen i handsken, eller jing och jang! (anna är självklart den onda!) Haha. Det finns inte ord för hur mycket jag älskar henne och för hur otroligt extremt tacksam jag faktiskt är att hon finns i mitt liv, och att det är vi två. No mather what. Hon är den där vännen jag kan ringa jämt, prata på om alla saker jag ältar och jag tjatar hål i huvet på henne, och ändå lyssnar hon alltid, sådär bra och duktigt som hon kan. Hon bryr sig och hjälper mig. Ja, hjälper mig, tänk när min värld gick under, och där stod hon och lös! Att jag bara kan gå till henne, ställa mig och skrika, slå i luften och ha damp! Och hon bara kramar om mig och visar att hon älskar och bryr sig om mig. Ja, det vet jag att hon gör. När hon tog hand om mig, sov hos mig jämt, och va min hjälte. Hon är min hjälte.

Hon är den jag kan va sur med, arg med, galen med, gråta med, skratta med, le med, och bara vara den konstiga människa jag är med. Nog för att hon hånskrattar åt mig ibland, men fan vad bra hon är!! Jag kan va så jävla ful, och ändå säger hon att jag är vacker.

Vi är också väldigt lika, väldigt väldigt lika, som personer alltså, vilket gör att vi tjaffsar rätt mycket. Tycker dock vi blivit bättre på den punkten. Men grejen är att vi båda vet att om vi är med varandra väldigt länge så börjar vi bråka. Samtidigt som vi gärna är med varandra ändå liksom. Men det är inga bråk som gör att vi inte blir vänner längre, nej, dom tiderna är över. För vi har gått fram och tillbaka hela livet, som när vi kom ifrån varandra, och sen bara hittade tillbaka sådär otroligt bra igen. Det va inte påklistrat. Vi kände ju redan varandra. Och nu är vi tryggare med varandra än någonsin.

Ja, anna bor flera mil ifrån mig nu dock (aj mitt hjärta), men jag försöker leva med den trygga känslan, att vi älskar varandra för mycket för att någonting skulle kunna hända, och jag känner mig faktiskt trygg. För tänk ändå alla gånger vi hittat varandra. Vi klarar oss inte utan varandra. Åker vi ifrån varandra, så dras vi ju alltid på nåt sätt tillbaka. Vi är som två magneter! Och så, hur länge sen de än va vi sågs, så är det alltid som att det vore igår när vi väl ses...Anna är en riktig vän, och jag tycker synd om er som inte känner henne eller inte lärt er ta vara på henne. Skäms på er! Nog för att jag inte alltid varit den bästa vännen, men det finns ingenting som skulle få mig att ändra på hur jag tycker, och allt hon hjälpt mig med, det är obetalbart. Anna är bäst. Anna, du är tamigfan bäst. I världen! Och alla våra minnen, haha, kan ju sitta o skratta ihjäl mig. Det finns hundra och alla är så jäkla konstiga!! Haha. Precis som oss!

Anna, du är min andra halva och jag älskar dig så sjukt mycket. Jag älskar dig och ditt sätt att vara. Och förlåt om jag inte säger det ofta nog. Du är så vacker! Och jag älskar din humor och hur vi kan vara mot varandra. Sånt där som är så uppenbart för oss men som andra kan ta som otrevligt eller konstigt. Men vi är såna och vi vet precis vart vi har varandra, jämt. Du är det finaste jag har.





HAHA, fan vad jag saknar dig!!
Delad sorg är halv sorg. Delad glädje är dubbel glädje.
Och vi två, vi är en.