Nu är elli svag. Så jävla liten, ynklig, patetisk och dålig.
Hjärtat bultar hårt - ständigt, tankarna flyger alldeles för fort fram och tillbaka och jag känner mig yr, snurrig.
Jag har ont. Smärta enda upp i halsgropen. Och jag saknar min familj, så sjukt galet mycket. Dom är så fina. Den bästa bästa familjen ni kan tänka er faktiskt. Det finns ingen på denna planet jag älskar så mycket som dom. Dom ställer upp, tar hand om mig, älskar mig, låter mig vara precis som jag är. Dom har stått ut med mig i mina värsta värsta stunder. Hållt om mig vid ångestattacker, kramat mig hårt när jag är som minst, när tårarna inte kan sluta rinna, dom har ställt upp när jag bara velat försvinna, tagit tag i sakerna och hjälpt mig vidare. Och dom kan framförallt få mig att skratta så jag bara sitter och kvider. Och nu, när jag behöver flytta runt (vilket tar död på mig) så vill dom göra det så enkelt för mig som möjligt och bestämmer att nu, nu ska jag bo hos mamma ett tag. Känn ingen press - det är okej. Bara en sån sak, för jag vill inte välja var jag ska bo bara för att jag hatar att flytta runt. Jag kan inte välja mellan mina underbara föräldrar. Men mest av allt vill jag bara ställa mig och skrika åt dom hur dumma dom varit. Hur mycket dom förstört, och hur mycket dom har sårat mig. Jag vill inte vara en splittrad familj. Det skulle inte bli så. Det var inte meningen. VARFÖR blev det såhär!??!?!?! Samtidigt som jag bara vill krama om dom så jävla hårt och säga att det är okej, och att det är för det bästa. Och jag vet det, för det är bäst såhär. Men jag saknar dom. Jag saknar att ha en syster i rummet bredvid, som kommer in o frågar om jag vill se på satc med henne, eller ta en kvällsmacka, o sitta där nere vid köket och prata o bara skratta så vi gråter. Och jag saknar att komma ner när jag vaknat, och se mamma och pappa hålla om varandra framför tven, eller gå in till dom mitt i natten när dom ligger bredvid varandra och sover. Att få lägga mig emellan dom när jag är sådär ledsen. Och att få gå in och lägga mig hos min syster bara när jag vill. Jag saknar att vara något helt, att ha den där tryggheten. För nu är vi bara halvor, utspridda allihopa på olika ställen, och jag är den som får fara runt.
Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Jag hatar det. Så galet.
Visst finns det knappt en enda unge här i världen nuförtiden som inte behöver genomgå en skillsmässa. Men vet ni? Det är lika jävla jobbigt för det. Det är som att nån dör, hur många går inte igenom det också? Men det är minsann okej att det ska vara jobbigt. För det är så uppenbart att det är skithårt. Men varför är det inte då lika uppenbart att en skillmässa också är skithårt? Man förlorar faktiskt, men inte på samma sätt, de vet jag också. Men jag är trött på att saker inte ska vara okej, bara för att det är si och så. Mina föräldrars skillsmässa var en stor undergång för mig. På riktigt. Jag gick under. Och jag har jätte svårt att erkänna det, men sanningen går inte att dölja. Jag kan inte ljuga om det. Och jag vet inte hur man nånsin riktigt ska komma över det. Visst har jag kommit långt på vägen, men det kan fortfarande göra så fruktansvärt ont. Och som ikväll, när vi ses allihopa. Det gör mig så lycklig. Men det gör så galet ont i mig, ändå.