Jag litar inte på mig själv. Nej, det gör jag inte. Jag säger att allt är bra, jag ler och låtsas som att ingenting gör ont. Jag försöker vara tapper och bara ge och älska. Jag säger att allt är okej.

När jag egentligen är nere i ett djupt hål, det är så mycket smärta. Att se någon må så dåligt, att stå bredvid och bara se på. Vad gör man? Vad gör man när kraften inte räcker till? Till den man egentligen vill ge allt till. Mitt huvud värker, jag åker till jobbet och have the best time of my life (haha nästan), trycker undan, kommer hem, gömmer mig. Och när någon försöker hjälpa, blir jag sur och går undan. Låt mig va. När man egentligen inte vill något annat än att bli sedd och kramad på. Men man vågar inte ta plats.

Jag älskar mitt jobb, jag älskar mina "kollegor", och jag älskar ungarna. Jag stormtrivs, och dom trivs med mig också! Lycka. Och va bra man mår när man kommer, frågar vad dom gör och man får svaret "ja har väntat på dig!" och så vill dom sitta i knä o kramas. Tänk all kärlek dom skänker genom att bara vara.

Saknar min fina.