Tänk att man kan vara med massa massa människor och ändå känna sig som den mest ensamma människan som vandrar här på jorden? Tänk att man har så fina vänner och ändå känns det som att alla andra har varandra, och jag går min egen väg, ensam. Tänk att jag har en familj som älskar mig, o ändå känns dom så långt borta. Tänk att man kan få så mycket, och ändå känns allt tomt. Det känns hela tiden som att någonting fattas. Och varför all denna rädsla? Jag har dom bästa vännerna. Men saker har förändrats förut, så varför inte nu? Jag är rädd att bli ensam. Jag är rädd. Så jävla rädd. Hela tiden. Någonting stör mig inombords. Någonting skrämmer mig. Någonting gör ont. Vad är det som fattas? Har jag inte redan allt? Ibland vill jag bara åka tillbaka. Till tiderna när man bara var så omedveten. När vi var en familj. När inget av denna skit hade hänt. Har mitt förflutna gjort mig otrygg? Är jag helt vilsen? VAD ÄR DET SOM INTE STÅR RÄTT TILL?!