Kan ju bara säga att min pappa har räddat min dag. Han bara kom in till mig (när han skulle hämta vovven) som min stora hjälte, la sig bredvid mig, lyssnade på mig, höll om mig och lät mig gråta. Han sa så mycket bra saker. Och han brydde sig så. Precis vad elli behövde. Jag hade ångesten längst upp i halsen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Kände mig så ensam, och så liten. Värdelös och ivägen. Och så kmr han, och bara bryr sig så. Som bara en pappa kan. De värsta och jobbigaste la sig och nu sitter jag och skrattar högt åt mina kära vänner. Ni är så bra!
Ska ta ett bad och ladda för eftermiddagsvecka. Pjuh, aaaaaandas. Det kmr gå bra! Hej å hå!



Även pappa o ja har våra stunder! Haha. Söta bilder, oså...